Göteborg - Tranås (254 km), sammanfattning

Jag är i Tranås sedan i lördags kväll. Tiden har förutom vila mest vikts till att umgås med föräldrar och syskon, men jag tänkte i alla fall slänga iväg ett kort inlägg om hur resan gick.

Innan resan bottnade en del av oron, förutom den tekniska biten kring huruvida cykeln skulle "hålla", även i om min kropp skulle klara av påfrestningen. Jag rör mycket på mig, och under de senaste månaderna har jag både sprungit och cyklat långt och ofta. Men att cykla 25-30 mil med 25-30 kg packning, utan att i förväg veta rätt väg, och därtill på en enda dag hör självklart till en annan nivå. Jag har aldrig utsatt mig själv för något liknande tidigare, men om det är något som jag har lärt mig under de senaste årens psykologutbildning så är det att utmaningar som balanserar på gränsen till det som man tror att man är kapabel till bär potential till självutveckling.

Jag lämnade östra Göteborg några minuter efter att solen hade gått upp, 5:23. Jag hade satt preliminära pausplatser var 25e-40e km. Jag stannade i Bollebygd, Borås, Ulricehamn, Mullsjö, Jönköping, Vireda, och slutligen i Tranås, där jag klev av cykeln ca 20:50. Från "dörr till dörr" tog det alltså 15,5 timmar. Som Garmin Connect visar nedan rullade min GPS-klocka i 12:16, även om jag ibland stod still. Jag återkommer med inlägg om respektive sträckas kvalitet.

Vid varje paus åt jag ungefär lika mycket, två mackor, en banan, nötter och frön, torkad frukt och vanligt vatten. Under cyklingen drack jag i stort sett enbart sockervatten. Under en paus åt jag en quinoasallad med tofu.

I början regnade det en del, dock inget som krävde regnkläder. När jag cyklade på banvallsleden till Ulricehamn föll dock det sista regnet, och resten av färden blev torr. Blåsten störde mig inte nämnvärt, även om jag tyckte att det ibland var lite väl mycket östlig vind.

Kroppen då. Ja, när jag kom till Borås var jag givetvis trött, men jag tyckte mig ha förvaltat energin väl. Jag var upprymd av att ha fixat de första 65 km utan några större problem. Benen var fortfarande ganska pigga, och jag låg dessutom ca 20 minuter före mitt preliminära tidsschema. Under vägen till Ulricehamn började det sticka i fingrarna, och armarna kändes lite möra, vilket säkert berodde på det raka styret och min ovana vid långturer. Jag försökte att hitta en mer avslappnad sittställning, och resten av resan kände jag faktiskt inte alls av dessa besvär. Både vid pauserna i Ulricehamn och i Mullsjö hade benen kraft kvar. I Jönköping däremot, efter en mängd tunga backar och tidvis dåliga vägar i Bankerydstrakten, hade mina ben plötsligt blivit betydligt tröttare. Jag stannade därför längre än planerat vid den vackra Vätterstranden med strandpromenaden och tågrälsen bara några meter bakom ryggen. Jag badade, och låg därefter och halvsov i solen, för att ge benen tid till återhämtning. Detta gav resultat, de två sista sträckorna gick mycket lättare än förväntat. Det småländska höglandet gjorde dock skäl för sitt namn, men backarna till trots fick jag till en fin snitthastighet under den sista etappen, och strax innan 21 kunde jag aningen underkyld rulla upp på mina föräldrars uppfart.

Kroppen har varit mör och jag har vilat ordentligt under mina två dagar här i Tranås. Jag har dock inte lidit av någon mördande träningsvärk, som jag fruktade. Jag har utan problem cyklat ner till stan båda dagarna, och inleder inte dagen med ett plågat stön. Jag måste faktiskt erkänna att jag är imponerad samtidigt som aningen förvånad över vilken kapacitet jag ändå tycks ha. Mina ganska noggranna förberedelser, med mat- och tidsplan, gav mig förmodligen också goda förutsättningar.

Det närmar sig...

Nu är det bara drygt ett dygn till avfärd. Jag har under de senaste veckorna velat en del, inte varit alldeles säker på om jag kommer att ge mig iväg. Till stor del har osäkerheten kretsat kring cykeln. Racerhybriden är som sagt två år gammal. Jag har använt den på vintern också, med dubbdäck. Genomsnittligt över året har jag nog cyklat 10 mil i veckan. Dock har mitt intresse för att cykla kommit först, och kunskapsluckorna har jag försökt fylla i efterhand. Personligen har jag ambitionen att inte behöva lämna in cykeln på verkstad så fort något litet behöver åtgärdas. Under förra året fick jag till exempel problem med ett av däcken. En mikroskopisk glasbit bäddade ner sig i gummit, och varje gång jag lagade punkteringen lyckades den undgå min upptäckt. Under ett par månader fick jag 15-20 punkteringar. Att laga punkteringar kan jag, men att ständigt vara redo att göra det mitt i trafiken är en annan sak. Under den här perioden köpte jag en kompaktpump och lagningsgrejer och lade dem i en liten packsäck. Idag plockar jag alltid med den där säcken, oavsett vart jag ska. Det har blivit en vana att packa ner den. Numera slipper jag dock punkteringar i den omfattningen, men skillnaden är att jag är beredd om den skulle ske. Om jag cyklar i god tid behöver det inte ens innebära en vidare värst stor försening.

Det finns givetvis en uppsjö av kunskapsområden som jag behöver stärka. Inför den här resan är det dock rengöring och allmänt underhåll som blivit aktuellt. Jag har varit usel på att rengöra cykeln. Har gjort det halvhjärtat några gånger, men det har funnits ett grundlager av smuts på drev och kedja, som tids nog blivit stenhårt. Tidigare i veckan, efter att i flera veckor ha skjutit på det, köpte jag några flaskor med olika sprayer, och började tvätta. Efter totalt kanske 5-6 timmars pilligt arbete, utspritt över tre dar, ser cykeln kanske inte ny ut, men väl... föryngrad. Jag har nu även bytt ut framhjulet, som var mycket slitet och delvis hade repats upp i kanten så att slangen bildat en bula. Jag har smörjt alla rörliga delar, justerat växlar och bromsar, dragit åt alla skruvar. Det är säkert delvis en psykologisk effekt, men jag tycker mig känna att cykeln rullar lättare, fortare. Delvis gör den säkert det, friktionen i det dåliga däcket bör ha tagit någon timkilometer från min cykling, och smutsen på dreven stal nog kraft från min ansträngning.

Så... nu när jag har blivit säkrare på att underhålla cykeln kommer även det att kännas lättare att ge sig på nästa gång det behövs. Steg för steg blir jag mer trygg som cyklist, med allt vad det innebär. Det känns enormt bra, och alltså: jag känner mig beredd att anta utmaningen att cykla till min hemstad Tranås i övermorgon!