Gömmer sig bilister bakom cyklisters påstådda ovett i trafiken?

Det är fascinerande hur lätt vi kan med att uttala som om vissa kategorier människor. Det verkar som att det är ganska naturligt för oss att klumpa ihop folk i grupper. Personligen har jag till exempel en hel del fördomar om bilister. Egentligen tycker jag ju inte att det här är bra. Jag tror givetvis att det är bäst om man kan se bortom etiketter.

Men... det finns ofta ett sådant. Att människan gärna klumpar ihop andra grupper bygger ju egentligen på att de själva redan ingår i en annan grupp, som i någon utsträckning har motstridande mål eller syfte. Om till exempel massbilismen är ett gruppfenomen, där medlemmarna på ett ganska omedvetet sätt gör som andra i gruppen, behöver man faktiskt angripa gruppen i sig. Tyvärr är den här gruppen på tok för mäktig för att den inte ska göra aggressivt motstånd. Partiet Vägvalet bildades enbart då gruppen bilister kände sig hotade. Jag vet, visst låter det bisarrt och inte minst barnsligt? Jo, det är det också. Jag drar mig verkligen inte för att kalla den här gruppen människor för primitiv, både de som bildade partiet, men också alla de som röstade in dem i Göteborgs kommunfullmäktige. För mig är det som att rösta in nazister, eftersom båda grupperna drivs av omedvetna processer. Förmodligen kan man finna ett flertal empatistörda bland de här människorna. De vill komma fram med sin bil, oavsett vilka konsekvenser det får för andra. Trots att Göteborg expanderar är det meningen att de ska kunna fortsätta med sitt oproportionerligt resurskrävande beteende. De tycks helt enkelt ta ingen eller ringa hänsyn till kollektivet, vilket kanske är symptomatiskt för den tid vi lever i, men icke desto mindre bör en sådan attityd ifrågasättas.

Trafikkontorets rädsla för bilistkulturen är påtaglig. De uppmanar medborgare som surfar in på deras sida att välja cykeln, inte att ställa bilen, vilket är det som medborgarna behöver göra. Denna runtikringdans, som även är tydlig i Miljörapporten från 2010 är pinsam. Jag är helt klart för att propagera positivt för något, istället för negativt. Men det funkar ju inte!! Åtminstone inte i det här fallet. Man pekar om och om igen på att konjunkturen är avgörande för om folk fortsätter köra bil eller inte. Slutsats: om man vill få människor att sluta köra bil kan man inte som en timid högstadieelev stå och vifta med ett finger från ett hörn, man behöver begränsa det skadliga! Vi har valt politiker för att de ska ta de svåra besluten, till gagn för befolkningen. Istället svär de sig fria med liberal dynga. "Vi måste låta individen få välja själv..." hör man från munnar både till vänster och höger. Med en majoritet "frihetsivrare" i politikerbåsen kommer vi ingen vart.

Den skadliga gruppkulturen har blivit väldigt uppenbar i media på sista tiden. Metro hade nyligen en märklig rapportering, som om jag förstod det rätt byggde på hur många cyklister som bötfällts för att ha kört mot rött, och i övrigt på två trafikpolisers fördomar om cyklister. Detta ger givetvis bilister vatten på sina kvarnar, och kommentarsfält formligen exploderar med inlägg om hur vårdslösa cyklister är i trafiken. Helt onyanserade ilskeutbrott med förstärkningsord som "värsta", "sämsta" etc. Jag förundras alltid över denna fullständiga brist på vetenskaplighet (hur mäter man trafikvett? hur viktar man ett trafikslags trafikvett mot ett annat?). I DN-bloggen Sthlm i mitt hjärta skrev Ulrika By en euforisk hyllning till cyklismen, och gissa vad som hände i kommentarsfältet? Många märkliga cyklisthatande kommentarer drällde in, men jag nöjer mig med att citera signaturen Pestens inlägg;

"Tycker det borde vara skottpengar på cyklister och eftersom detta måste förbli en önskedröm åtminstone rejäla böter för brott mot trafikreglerna, cyklisterna detta inavlade frälse som med frälsets arrogans dagligen hotar fotgängare till livet med att i full fart köra förbi dem på trottoaren. Vidrigt."

Jag låter orden tala för sig själv. En mer nyanserad inställning vore ju helt klart önskvärd. För såsom jag själv försöker göra i dylika kommentarsfält, så borde man givetvis erkänna att det finns människor med dåligt trafikvett, och att dessa ibland kan sitta på cykel, ibland i en bil, och att de ibland går. Eftersom vi människor är fantastiskt bra på att argumentera för vilken ståndpunkt som helst, så behöver vi ta ett kliv bak och se hela situationen från ett mer objektivt perspektiv. Är det verkligen rimligt med massbilism? Kan cyklister verkligen vara livsfarliga? Jag är övertygad om att samtliga med ett öppet sinne inte skulle kunna svara annat än nej på de frågorna, men sannolikheten att man svarar ja tycks vara betydligt större om man ingår i gruppen bilister.

Förändring kräver medveten strävan

Det var ett tag sen jag skrev nu, ser jag. :) Men det finns goda skäl. Jag är på väg att avsluta min utbildning, så nu ansamlas en massa avslutande moment, samtidigt som jag arbetar natt på ett boende.

Idag tänkte jag skriva lite om "nyttoarbete", något jag kanske har nämnt i något annat sammanhang. Det är möjligt att det finns ett bättre uttryck för det, och jag har nog inte heller definitionen helt klar för mig, men det handlar helt enkelt om att "arbeta" (använda musklerna) med något som ger större nytta än bara kroppsligt underhåll. Till exempel kan jag tycka att ödsla energi på ett gym är rätt märkligt. Vi kan inte komma oss för att gå ut i rabatten och rensa ogräs, eller att rensa ut ett förråd, men vi ställer oss gladeligen och lyfter en tung vikt från en låg punkt till en högre punkt om och om och om igen. Det som jag stört mig mest på är att man mig veterligen aldrig har försökt fånga denna energi på något sätt. Varför inte fästa generatorer på motionscyklarna åtminstone?

Trots denna inställning hade jag gymkort i många år. Men jag är en kritisk person, inte minst mot mig själv. Den jag var för några år sedan är nödvändigtvis inte den jag är idag. Och så måste det vara, annars är det lätt att bli konservativ, en ideologi som jag näst intill föraktar. Den tycks i mina ögon inte alls ta hänsyn till konsekvenserna av något, vad det än är. Det är lite som om råttan i experimentet gör samma sak igen, trots att det inte funkar. Men det gör råttan lyckligtvis inte, för den vill överleva, och då behöver den utvecklas genom att ibland ändra strategi. Samma sak med mig, jag tror att jag kan klara mig alldeles utmärkt utan bil, som jag aktivt har valt bort eftersom det är ett ohållbart transportmedel. Under förutsättning att jag använder cykeln varje gång jag behöver ta mig från en punkt till en annan ger den mig dessutom tillräckligt med daglig motion för att hålla systemet i gott skick. Jag har då transporterat mig, OCH fått motion, medan bilisten bara har fått det ena, dessutom till priset av en sämre närmiljö, ett sämre klimat och en högre energikonsumtion.

Jag har cyklat mycket på sistone. Jag har tvångsmässigt registrerat de allra flesta turer med min Forerunner 305, och överfört dem till Garmin Connect. Jag är supernöjd med den tjänsten. Nu när jag använt den ett tag kanske jag saknar fler variabler, såsom väderförhållanden under respektive aktivitet, men på det stora hela är det väldigt smidigt. Enligt Garmin Connect registrerade jag 44 cykelaktiviteter under april månad, totalt 326,56 km, trots att vi åkte på tågsemester till Tyskland och Frankrike i 10 dagar.

Det är verkligen som jag hört, att förändring medför per se ett motstånd. Kroppen men framför allt hjärnan skulle helst av allt fortsätta med det som dem anser är ett vinnande koncept. Men att köra bil överallt och äta skit är inget vinnande koncept. Den primitiva delen av hjärnan kommer aldrig förstå det, men med hjälp av den mer avancerade delen, prefrontalcortex, kan vi medvetet förstå att ett sådant beteende är skadligt. Jag har de senaste åren cyklat väldigt regelbundet. Att vara konsekvent i ett beteende leder till att kroppen vänjer sig. Under förra året köpte jag ett årskort hos Västtrafik, för att spara pengar eftersom jag visste att jag under vintern skulle vilja använda det ibland. Jag cyklade en hel del även i vintras, men åkte också en del buss och spårvagn. Jag avskydde varje minut. I våras blev jag bara förbannad när jag tvingade stå där på hållplatsen och sparka grus. Jag bestämde mig för att cykla, oavsett omständigheter.

Jag vill gärna tro att den här reaktionen har att göra med vad jag specifikt har matat min kropp med. Jag har vant min kropp vid rörelse, och därmed gjort det till en form av njutning. För ni ska veta att jag njuter när jag cyklar. Inte alltid kanske, men för det mesta. Det är fantastiskt att glida fram på cykeln, att känna att benen är starka och klarar av att trampa på. Att jag har kört över det primitivt lata i mig har gett positiva bieffekter, som att jag orkar mer när jag gör annat. För ett par år sprang jag terrängloppet Tjurruset i Stockholm. Jag hade knappt löptränat alls, men hade cyklat mycket. Jag minns mina kamraters - vi var ett gäng på sex personer som sprang - förvåning när jag var uppe och nosade på 3:e bästa tid i gänget.

Jag är en ideologisk person, som drivs av tron på att vi människor behöver ta nästa steg i utvecklingen. Men, det betyder absolut inte att jag är helt konsekvent. Jag må vara vegan, jag saknar körkort, köper nästan bara ekologiskt, och försöker undvika att drabbas girighet, men ibland ger jag prefrontalcortex en ledig dag. Som när jag sprang Tjurruset, eller som idag, när jag följer strömmen, och springer Göteborgsvarvet för första gången...