Jag tänkte nu i alla fall återge en grov översikt av resan till Tranås, och tillbaka till Göteborg. I år hade jag bestämt mig för att dela upp varje väg på två resdagar. Samtidigt satt jag med Cykelkartor och internetkartor och försökta finna en ny (om möjligt spännande och vacker) väg, som jag inte cyklade förra året. Jag var medveten om att det skulle bli längre - eftersom jag valde förra årets väg enbart utifrån snabbhet -, men jag skulle då kunna utvärdera kvaliteten på många cykelleder. Således försökte jag följa cykelleder där så var möjligt. Eftersom dessa tycks vara planerade av främst turistmässiga skäl, innebar det oundvikligen en omväg, som lade extra kilometer till min färdväg. Men, det var också tanken. Jag vill ogärna stresscykla, jag vill hinna stanna, uppleva, bada, fotografera etc. Jag gillar cykelledernas ambition, även om man borde planera cykelrutter också efter till exempel snabb arbetspendling.
Så här i efterhand tycker jag nog att även två dagar var ett för högt tempo. För att verkligen hinna uppleva sevärdheter och njuta av naturen behövs ännu mer tid. Det blir helt enkelt en känsla att ta med sig till nästa år, om det nu blir en resa även då.
Göteborg - Norrahammar (208,5 km)
Jag gav mig iväg tidigt en lördagsmorgon. Målet för dagen var Norrahammar, utanför Jönköping, där jag hade bokat en bädd på ett vandrarhem. Jag insåg, när jag använde trafikverkets vägkarta för att planera resan, att det skulle bli mycket längre till Jönköping än det blev förra året (då var det ca 15 mil). Jag ville som sagt cykla nya vägar, och valde att cykla söder om Borås på ditvägen, och norr om Borås på hemvägen. Jag siktade mot Västgötaledens närmaste sträckning, som kommer från Alingsås, via Hindås, vidare söderut till Sätila, och därefter vänder österut. Efter 3-4 mil på ganska snabba, smala vägar som inte var cykelleder följde jag Västgötaleden österut ganska slaviskt. Detta innebar Sätila-Fritsla-Svenljunga-Tranemo. Mellan Tranemo och Norrahammar insåg jag - för att sträckornas längd inte skulla springa iväg alltför mycket - att mitt enda alternativ var att följa länsväg 156 till riksväg 26, och därefter cykla småvägar upp till Taberg och vidare till Norrahammar. Jag var lite orolig för kvaliteten och bilintensiteten på väg 156, men det visade sig lyckligtvis vara (för dagen?) lugnt. Det som blev min största motståndare blev istället ett ganska dåligt planerat matintag, som gjorde att energin tog slut i Tranemotrakten. Jag hade förmodligen ätit alltför tung mat, som magen inte kunde bryta ner och ta upp tillräckligt snabbt. De sista fem milen var ren och skär plåga för mig. Jag hade ont i verkligen hela kroppen, vilket gjorde att jag kom fram till vandrarhemmet närmare en timme senare än jag tänkt. Det här är också en lärdom att ta med sig; planering är A och O. Det var oerhört naivt av mig att tro att jag kunde fixa 20 mil utan att följa samma slaviska schema som jag gjorde förra året.
Så här såg GPS-spåret ut:
Norrahammar - Tranås (87,4 km + ca 10 km)
Lyckligtvis behövde jag inte cykla lika långt denna andra dag. Jag vilade en extra timme på vandrarhemmet, så att kroppen skulle hinna ta upp energi. Jag visste också att jag hade gott om tid på mig. Det gjorde ju heller inget om jag kom fram sent till mina föräldrar.
Den här sträckan hade jag inte planerat i detalj. Jag hade bara bestämt mig för att följa Astrid Lindgren-leden österut mot Solberga, och därefter norrut mot Aneby på mindre, lokala cykelleder. Därefter tänkte jag nog använda samma väg som förra året, länsväg 1047. Det hela gick väldigt smidigt, även om vägen ut från Huskvarna, förbi Lekeryd, var på tok för snabb och smal. Det var till råga på allt en ganska intensiv trafik, så jag andades ut när jag kunde svänga av mot Solberga, där trafiken var mycket lugnare. Kroppen var fortfarande lite mör efter föregående dags energidränage, men 10 mil går ju att fixa även med en medioker form. Trakten mellan Solberga och Aneby är särskilt fin, jag skulle gärna cykla mer av cykelleden Höglandstrampen, som slingrar sig fram på ofta små landsvägar längs med bland annat Anebysjön och Ralången.
Här följer GPS-spåret av denna dags cykling (dessvärre tog batteriet slut när det återstod drygt 1 mil):
Intermezzo, eller tiden i Tranås (ca tre dagar)
Innan jag gav mig av från Göteborg hade jag ringt Tranås tidningen. Det finns mycket man kan säga om varför jag ville att min resa skulle uppmärksammas, men min medvetna förklaring är att jag gärna vill visa människor att det går att transportera sig utan bil, också långa sträckor. Jag träffade en av deras, som jag gissar, sommarvikarier, och två dagar senare fanns jag med på liten bild på förstasidan av Tranås tidningen. Kändes kul, jag tyckte också att hon hade fått med det som jag hade tryckt särskilt på. Inne i tidningen fanns en ganska stor bild på mig. Kul! Min mamma berättade att en gammal vän till mig, som bor kvar i stan, hade sett mig i tidningen.
Tiden i Tranås gick förutom intervjun till att umgås med föräldrarna, syskonen och deras familjer, och mina åldrade farföräldrar. För varje år som går så känner jag en märklig dragning till min hemstad. Det finns något deterministiskt över ens ursprung, förr eller senare kommer vi söka oss tillbaka till det, även om vi i tonår och tidiga vuxenår har svårt att se charmen med det.
Tranås - Årås (138,7 km)
Vättern-Sommenleden har fått ett mycket bra betyg, och trots det har jag inte cyklat nämnvärt på den. Det tänkte jag delvis råda bot under min återresa. Jag ville samtidigt gärna se Gränna, och östra vätternstranden, som kanske är Sveriges vackraste område. Jag cyklade därför rakt västerut på nämnda led. Vid Duvebo lämnade jag tillfälligt leden, och nådde E4:an några km senare. Där kunde jag återigen använda Vättern-Sommenleden som kommer norrifrån. Jag fortsatte på leden söder ut, och följde den, genom Gränna, och vidare förbi Västanå slott. Vid Ölmstad vek Vättern-Sommenleden av österut, medan jag fortsatte på Runt Vätternleden, som långa partier har samma sträckning som den förra leden. Förra gången jag cyklade i de här trakterna tog jag rakaste vägen, och cyklade tidvis på bilvägarna. Nu försökte jag istället följa ledens sträckning. Tyvärr är den väldigt tung, många slitiga backar. Landsjönbiten är dock fantastiskt vacker (där borde jag ha stannat längre), men jag borde nog ha valt den rakaste vägen istället. Men, då hade jag iofs inte fått uppleva den här fantastiska utsikten över Vättern.
.jpg)
Efter Landsjön borde jag definitivt ha följt länsväg 993 ner mot Jönköping, det enda fina som fanns att skåda var Hakarpspojkarnas högkvarter, med utsikt över Vättern och Huskvarna/Jönköping. Backarna som ledde dit var dock oerhört tunga, och backen ner till Huskvarna var närmast livsfarlig.
När jag väl kom ner till Huskvarna skulle jag (med ett litet undantag vid Bankeryd) följa samma väg som jag cyklade förra året, hela vägen till Mullsjö. Vid Mullsjö fortsatte jag på Västgötaleden västerut mot Dalum till. Jag hade en bädd som väntade på mig vid Årås kvarn, dit jag kom redan vid femtiden.
Eftersom jag skulle börja jobba klockan 21 gav jag mig iväg tidigt, innan åtta. Jag hade inte spikat dagens rutt exakt, men visste på ett ungefär vilken väg jag tänkt mig. Jag kom att följa cykelleder för det mesta, men vid Timmele valde jag att cykla på den en smula mer farliga länsväg 182 istället för den betydligt längre cykelledstrippen via Ulricehamn. Jag sparade gissningsvis en mil på det, fast 182:an var ganska bilintensiv, och snabb. Från Annelunda följde jag Västgötaleden nästan hela vägen in till Göteborg. Jag cyklade norrut till Herrljunga, vidare till Vårgårda, Alingsås, Floda, Lerum, Partille och slutligen in i Göteborg. Runt omkring Alingsås var det som allra värst, på hela min tur räknat. Jag tvingades cykla på 90-väg i drygt en mil, och på småvägarna söder om Alingsås var det väldigt mycket snabb trafik på smala osäkra vägar. Jag ska göra allt som står i min makt för att undvika det området igen, och ska se till att underrätta Trafikverket om hur otrygg en cyklist kan känna sig där. Det är för övrigt helt absurt att en cykelled sträcker sig över 90-vägar.
Båda dessa två sista cykeldagar var oerhört varma, och jag brände mig en del, framför allt på låren. Jag har till denna dag en tydlig linje mitt på båda låren. Jag är ingen solningsfantast (däremot en solfantast), så jag har inte heller gjort någon ansträngning för att jämna ut brännan. :)
Så, det var en grov översikt över mitt stora cykeläventyr detta år. Jag ska försöka återkomma med mer detaljerde återgivningar av vissa, intressanta delsträckor.
Jag hoppas också att jag kan få till något liknande nästa år. En tanke jag har är att cykla längre norrut, ta en båt över Vättern, och sen, efter Tranås, fortsätta söderut, ner till Kalmar och Öland, därefter Blekinge, och västerut mot Halland, för att slutligen ta mig tillbaka till Göteborg längs med kusten. Det är dock ett ganska stort projekt, och jag är framför allt tveksam till om min sambo vill att jag ska vara borta så länge. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar