Jag började på ett nytt jobb i måndags. Det kräver pendling, så nu har jag fått en något kortare cykelväg; till centralen är det bara 5,1 km, mot ca 8 till skolan och 11 till min förra arbetsplats. Ett framför allt stillasittande heltidsjobb med ca 3 timmars pendlingstid varje dag tar verkligen tid från värdefull rörelse. Jag har under de senaste åren vant mig vid en inte helt oansenlig cykelmängd i veckan. Minst 10 mil har det blivit. Framöver, åtminstone det närmaste året, kommer jag inte komma i närheten av den summan. Som bäst dryga milen per dag måndag till fredag och kanske en eller två under helgen, men mer kommer det sannolikt inte bli. Det blir till att bland annat planera in ett par löppass under helgen, för att inte tappa alltför mycket "baskraft".
Till råga på allt har cykeln (Nishiki-hybriden) tyvärr haft några mindre skavanker. I onsdags gick en länk på kedjan sönder. Förstår inte riktigt vad som hände, men den har nog varit med några hundra mil, så förmodligen var det delvis slitage som gjorde att den plötsligt såg ut såhär.
Med nytt jobb och nya rutiner har jag varit rätt utmattad på kvällen, så cykeln har fått stå medan jag tagit bussen in till stan. Idag har jag äntligen bytt kedja (hade lyckligtvis ett par på lager), och därtill bytt bakdäck. Behovet av ett byta bakdäck föranleddes av att delar av gummit av okänd anledning plötsligt lossnade från tråden. Vid två tillfällen hände detta, och båda gångerna cyklade jag förbi samma ställe i innerstan. Eftersom man vid just detta ställe höll på att underhålla vägen (halva Göteborg har varit vägbygge under sommaren) anar jag att jag råkat köra genom något medel som vägarbetarna hade lämnat efter sig. Märkligt nog var det bara bakdäcket som drabbades. Kanske var det mer slitet än framdäcket?
Den här gången tog jag mig lite mer tid till att fixa framför allt kedjan (däckbyte sitter lite i ryggraden efter ett otal byten). Jag läste i Big blue book of bicycle repair ganska noga innan jag förstod hur man skulle anpassa länkantalet. Jag har olyckligtvis kört omkring på för många länkar, bland annat på sommarens långturer, inser jag först nu. Det känns ändå skönt att jag steg för steg, för varje underhåll jag behöver utföra, tillägnar mig ny kunskap som jag kommer ha nytta av resten av livet.
Som vanligt är jag lite slö med att rapportera om mina resor. Det är som om all energi går till själva utmaningen att cykla, och sen finns inget över när det ska skrivas blogginlägg. :)
Jag tänkte nu i alla fall återge en grov översikt av resan till Tranås, och tillbaka till Göteborg. I år hade jag bestämt mig för att dela upp varje väg på två resdagar. Samtidigt satt jag med Cykelkartor och internetkartor och försökta finna en ny (om möjligt spännande och vacker) väg, som jag inte cyklade förra året. Jag var medveten om att det skulle bli längre - eftersom jag valde förra årets väg enbart utifrån snabbhet -, men jag skulle då kunna utvärdera kvaliteten på många cykelleder. Således försökte jag följa cykelleder där så var möjligt. Eftersom dessa tycks vara planerade av främst turistmässiga skäl, innebar det oundvikligen en omväg, som lade extra kilometer till min färdväg. Men, det var också tanken. Jag vill ogärna stresscykla, jag vill hinna stanna, uppleva, bada, fotografera etc. Jag gillar cykelledernas ambition, även om man borde planera cykelrutter också efter till exempel snabb arbetspendling. Så här i efterhand tycker jag nog att även två dagar var ett för högt tempo. För att verkligen hinna uppleva sevärdheter och njuta av naturen behövs ännu mer tid. Det blir helt enkelt en känsla att ta med sig till nästa år, om det nu blir en resa även då.
Göteborg - Norrahammar (208,5 km)
Jag gav mig iväg tidigt en lördagsmorgon. Målet för dagen var Norrahammar, utanför Jönköping, där jag hade bokat en bädd på ett vandrarhem. Jag insåg, när jag använde trafikverkets vägkarta för att planera resan, att det skulle bli mycket längre till Jönköping än det blev förra året (då var det ca 15 mil). Jag ville som sagt cykla nya vägar, och valde att cykla söder om Borås på ditvägen, och norr om Borås på hemvägen. Jag siktade mot Västgötaledens närmaste sträckning, som kommer från Alingsås, via Hindås, vidare söderut till Sätila, och därefter vänder österut. Efter 3-4 mil på ganska snabba, smala vägar som inte var cykelleder följde jag Västgötaleden österut ganska slaviskt. Detta innebar Sätila-Fritsla-Svenljunga-Tranemo. Mellan Tranemo och Norrahammar insåg jag - för att sträckornas längd inte skulla springa iväg alltför mycket - att mitt enda alternativ var att följa länsväg 156 till riksväg 26, och därefter cykla småvägar upp till Taberg och vidare till Norrahammar. Jag var lite orolig för kvaliteten och bilintensiteten på väg 156, men det visade sig lyckligtvis vara (för dagen?) lugnt. Det som blev min största motståndare blev istället ett ganska dåligt planerat matintag, som gjorde att energin tog slut i Tranemotrakten. Jag hade förmodligen ätit alltför tung mat, som magen inte kunde bryta ner och ta upp tillräckligt snabbt. De sista fem milen var ren och skär plåga för mig. Jag hade ont i verkligen hela kroppen, vilket gjorde att jag kom fram till vandrarhemmet närmare en timme senare än jag tänkt. Det här är också en lärdom att ta med sig; planering är A och O. Det var oerhört naivt av mig att tro att jag kunde fixa 20 mil utan att följa samma slaviska schema som jag gjorde förra året.
Så här såg GPS-spåret ut:
Norrahammar - Tranås (87,4 km + ca 10 km)
Lyckligtvis behövde jag inte cykla lika långt denna andra dag. Jag vilade en extra timme på vandrarhemmet, så att kroppen skulle hinna ta upp energi. Jag visste också att jag hade gott om tid på mig. Det gjorde ju heller inget om jag kom fram sent till mina föräldrar. Den här sträckan hade jag inte planerat i detalj. Jag hade bara bestämt mig för att följa Astrid Lindgren-leden österut mot Solberga, och därefter norrut mot Aneby på mindre, lokala cykelleder. Därefter tänkte jag nog använda samma väg som förra året, länsväg 1047. Det hela gick väldigt smidigt, även om vägen ut från Huskvarna, förbi Lekeryd, var på tok för snabb och smal. Det var till råga på allt en ganska intensiv trafik, så jag andades ut när jag kunde svänga av mot Solberga, där trafiken var mycket lugnare. Kroppen var fortfarande lite mör efter föregående dags energidränage, men 10 mil går ju att fixa även med en medioker form. Trakten mellan Solberga och Aneby är särskilt fin, jag skulle gärna cykla mer av cykelleden Höglandstrampen, som slingrar sig fram på ofta små landsvägar längs med bland annat Anebysjön och Ralången.
Här följer GPS-spåret av denna dags cykling (dessvärre tog batteriet slut när det återstod drygt 1 mil):
Intermezzo, eller tiden i Tranås (ca tre dagar)
Innan jag gav mig av från Göteborg hade jag ringt Tranås tidningen. Det finns mycket man kan säga om varför jag ville att min resa skulle uppmärksammas, men min medvetna förklaring är att jag gärna vill visa människor att det går att transportera sig utan bil, också långa sträckor. Jag träffade en av deras, som jag gissar, sommarvikarier, och två dagar senare fanns jag med på liten bild på förstasidan av Tranås tidningen. Kändes kul, jag tyckte också att hon hade fått med det som jag hade tryckt särskilt på. Inne i tidningen fanns en ganska stor bild på mig. Kul! Min mamma berättade att en gammal vän till mig, som bor kvar i stan, hade sett mig i tidningen. Tiden i Tranås gick förutom intervjun till att umgås med föräldrarna, syskonen och deras familjer, och mina åldrade farföräldrar. För varje år som går så känner jag en märklig dragning till min hemstad. Det finns något deterministiskt över ens ursprung, förr eller senare kommer vi söka oss tillbaka till det, även om vi i tonår och tidiga vuxenår har svårt att se charmen med det.
Tranås - Årås (138,7 km)
Vättern-Sommenleden har fått ett mycket bra betyg, och trots det har jag inte cyklat nämnvärt på den. Det tänkte jag delvis råda bot under min återresa. Jag ville samtidigt gärna se Gränna, och östra vätternstranden, som kanske är Sveriges vackraste område. Jag cyklade därför rakt västerut på nämnda led. Vid Duvebo lämnade jag tillfälligt leden, och nådde E4:an några km senare. Där kunde jag återigen använda Vättern-Sommenleden som kommer norrifrån. Jag fortsatte på leden söder ut, och följde den, genom Gränna, och vidare förbi Västanå slott. Vid Ölmstad vek Vättern-Sommenleden av österut, medan jag fortsatte på Runt Vätternleden, som långa partier har samma sträckning som den förra leden. Förra gången jag cyklade i de här trakterna tog jag rakaste vägen, och cyklade tidvis på bilvägarna. Nu försökte jag istället följa ledens sträckning. Tyvärr är den väldigt tung, många slitiga backar. Landsjönbiten är dock fantastiskt vacker (där borde jag ha stannat längre), men jag borde nog ha valt den rakaste vägen istället. Men, då hade jag iofs inte fått uppleva den här fantastiska utsikten över Vättern.
Efter Landsjön borde jag definitivt ha följt länsväg 993 ner mot Jönköping, det enda fina som fanns att skåda var Hakarpspojkarnas högkvarter, med utsikt över Vättern och Huskvarna/Jönköping. Backarna som ledde dit var dock oerhört tunga, och backen ner till Huskvarna var närmast livsfarlig. När jag väl kom ner till Huskvarna skulle jag (med ett litet undantag vid Bankeryd) följa samma väg som jag cyklade förra året, hela vägen till Mullsjö. Vid Mullsjö fortsatte jag på Västgötaleden västerut mot Dalum till. Jag hade en bädd som väntade på mig vid Årås kvarn, dit jag kom redan vid femtiden.
Årås - Göteborg (155,7 km)
Eftersom jag skulle börja jobba klockan 21 gav jag mig iväg tidigt, innan åtta. Jag hade inte spikat dagens rutt exakt, men visste på ett ungefär vilken väg jag tänkt mig. Jag kom att följa cykelleder för det mesta, men vid Timmele valde jag att cykla på den en smula mer farliga länsväg 182 istället för den betydligt längre cykelledstrippen via Ulricehamn. Jag sparade gissningsvis en mil på det, fast 182:an var ganska bilintensiv, och snabb. Från Annelunda följde jag Västgötaleden nästan hela vägen in till Göteborg. Jag cyklade norrut till Herrljunga, vidare till Vårgårda, Alingsås, Floda, Lerum, Partille och slutligen in i Göteborg. Runt omkring Alingsås var det som allra värst, på hela min tur räknat. Jag tvingades cykla på 90-väg i drygt en mil, och på småvägarna söder om Alingsås var det väldigt mycket snabb trafik på smala osäkra vägar. Jag ska göra allt som står i min makt för att undvika det området igen, och ska se till att underrätta Trafikverket om hur otrygg en cyklist kan känna sig där. Det är för övrigt helt absurt att en cykelled sträcker sig över 90-vägar.
Båda dessa två sista cykeldagar var oerhört varma, och jag brände mig en del, framför allt på låren. Jag har till denna dag en tydlig linje mitt på båda låren. Jag är ingen solningsfantast (däremot en solfantast), så jag har inte heller gjort någon ansträngning för att jämna ut brännan. :)
Så, det var en grov översikt över mitt stora cykeläventyr detta år. Jag ska försöka återkomma med mer detaljerde återgivningar av vissa, intressanta delsträckor. Jag hoppas också att jag kan få till något liknande nästa år. En tanke jag har är att cykla längre norrut, ta en båt över Vättern, och sen, efter Tranås, fortsätta söderut, ner till Kalmar och Öland, därefter Blekinge, och västerut mot Halland, för att slutligen ta mig tillbaka till Göteborg längs med kusten. Det är dock ett ganska stort projekt, och jag är framför allt tveksam till om min sambo vill att jag ska vara borta så länge. :)
När jag förra året cyklade genom Jönköping insåg jag att det fanns mycket att önska av vissa sträckor. Området väster om kommunens huvudort tycktes bestå av ett område som genomskärs av riksväg 40, och sen inte mycket mer. När jag planerade min resa till Tranås fick det från Ulricehamn bli en omväg norrut till i och för sig vackra Mullsjö, för att sen använda Runt Vättern-leden ner till Jönköping. Men det var ju en ganska rejäl omväg, förmodligen en eller två mil längre än väg 40.
På väg hem från midsommarfirandet, färdandes på just 40-vägen, skymtade jag något som väckte min nyfikenhet; en som det verkade nybyggd, dock oasfalterad vall, som av allt att döma ska bli cykelväg. Jag följde den maniskt, och till slut tog vallen slut, och istället tog grästäckta järnvägsspår vid. Aha! Killen vid Ulricehamns turistbyrå hade antytt att en banvallscykelled till Jönköping var på gång, och nu verkar den alltså vara under uppbyggnad.
För att reda vidare i detta ringde jag till Jönköpings kommun. Deras cykelplan bådar gott. I dess bilagor listas en mängd intressanta projekt. Lars Gustafsson på stadsbyggnadskontoret medger dock att de framför allt är en önskelista, som det långtifrån finns full finansiering för. Banvallsleden till Bottnaryd, den jag såg genom bilfönstret, har man dock börjat med, och hittills lagt cirka fem miljoner på. I kostnadsberäkningarna anges att hela projektet beräknas kosta nio. Lars berättar att grusvallen dock är så pass slät att det går bra att cykla på redan idag. Ambitionen är att först och främst ordna samma kvalitet hela vägen till Bottnaryd, eftersom man idag behöver ha en hyfsat terränggående cykel för att köra på den gräsbevuxna gamla banvallen. När hela sträckan är i samma skick kan asfaltering komma på tal. Således ligger en färdig banvallscykelled mellan Bottnaryd och Jönköping fler år fram i tiden.
Lars kunde dock leverera glädjande siffror om kommunens cykelinvesteringar (som cyklist bör man nog glädja sig med en förbättring av oavsett hur litet slag); 2012 lägger kommunen 10 miljoner på cykelinfrastruktur, 2013 12,5 miljoner, och åren därefter kommer beloppen förmodligen fortsätta att öka. Tendensen i många kommuner tycks vara att investera mer i cykling, och Jönköping är inget undantag. Underbart!
Eftersom jag i sommar har planer på att göra om min tur till Tranås passade jag på att fråga Lars om vägen öster om Jönköping. Han tipsade då om en trevligare väg förbi Kaxholmen, så att man slipper backarna. Vid Brunstorp ska det tydligen finnas en gammal orustad banvall, som man ändå ska kunna cykla på. Jag är dock lite tveksam till om mina ganska smala däck fixar en orenoverad banvall. Jag har heller inte särskilt svårt för backar (möjligtvis med undantag för den på Vättern Runt-leden utanför Bankeryd). Istället är jag sugen på att testa Vättern-Sommenledens förslag till Tranås, det vill säga att cykla norrut efter Bunn, till Adelöv, och därefter österut. Jag tvivlar på att den är så mycket bättre än den jag valde förra året, men jag känner att jag behöver testa cykellederna, delvis för att kunna kritisera dem. För det krävs det bland annat gott om tid, så i år blir det till att dela upp cyklingen på två dagar.
När man som cykeltokig gått ner i den gränd som innebär att sitta på youtube och leta klipp på liggcyklar (eng. recumbent bikes), då är det väldigt svårt att hitta tillbaka till huvudgatan. Jag har ett tag haft funderingar på ett köp, och intresset svalnade knappast efter förra årets långcykling. Jag är riktigt sugen på att utveckla den bekväma långcyklingen, och då känns just liggcykel som ett rimligt nästa steg. Jag tänker att en långfärdscykling på en trike (trehjulig liggcykel), eller trajk som jag har sett att någon stavar det, förmodligen är rätt så bekvämt. Med en vagn, typ denna (som säljs av Nicebikes), skulle jag förmodligen kunna packa med allt jag behöver för en riktigt lång tur.
Då jag frågade en bekant som själv har en tvåhjulig liggcykel (HP Velotechnik, Streetmachine Gte) menade han dock att "trike är fantastiskt kul, men inte lika snabba eller bekväma [som tvåhjulingar]." En representant för Nicebike föredrar istället trajkar. Som min bekant skrev så är det förmodligen så att "två eller tre hjul är en smaksak".
Men jag kommer inte skriva så mycket om särskilda märkens och modellers fördelar framför andra här. Jag tänkte nämligen börja min liggcykelfördjupning med en rekognoscering av vilka märken som finns, och hur enkelt det är att få tag på dem i Sverige. Jag har kollat med de återförsäljare som dykt upp i Sverige, parallellt har jag sökt efter märken, och synat deras återförsäljarlista. Det finns sannolikt fler märken, men svenska återförsäljare bör det inte finnas fler av. Annars är de verkligen urusla på marknadsföring. Notera också att jag medvetet har exkluderat velomobiler från kartläggningen. Det är helt klart ett intressant koncept, och kommer förhoppningsvis bli vanligare i takt med att bilbränslena blir dyrare, men att köpa en velomobil är inte aktuellt för mig.
Svenska återförsäljare (10 st): - Cyclophile (Malmö), tel. 070 - 672 00 40, mejl; Har ingen hemsida. Säljer bara Catrike. Har några modeller hemma. - Cykelkliniken (Tygelsjö, söder om Malmö), mejl; Hemsidan visar främst cyklar från HP Velotechnik, men enligt mejl "har [de] mest haft samarbete med Hase." - Cykeltjänst (Södertälje); mejl; Säljer Hase, men de "tar endast hem vid beställning". - Dalacykel (Orsa); mejl; Har enligt hemsidan en modell av HP Velotechnik hemma, men har även information om Hase. - Jary (Växjö), mejl; Har flera modeller av HP Velotechnik hemma, kan beställa hem från Hase, M5 och Optima. - Liggcyklister (Umeå); Säljer AZUB, Challenge och ICE Trikes. Enligt mejl lägger de dock mest vikt vid AZUB. - Nicebikes/Gundsjöfors Cykel (Örnsköldsvik); Har framför allt AZUB och Greenspeed hemma, men något exemplar av KMX Karts och TerraTrike. - Karls liggcyklar (Gånghester, utanför Borås), mejl; Har inte lyckats få kontakt med dem. Säljer bara Challange. - Stanga (Njurunda, utanför Sundsvall); En butik jag missade i min första granskning. Har ganska lite information om vilka cyklar de har. Inga märken är angivna på hemsidan. - Veloform (Göteborg); mejl; Skriver på hemsidan att de inte har några liggcyklar inne, men att de gärna tar "hem på beställning och kan bistå med kompetent hjälp och goda råd".
Märken Nedan följer en lista över de liggcykelmärken som jag har kunnat hitta. Några har jag hittat på HPV Sveriges hemsida. Men eftersom många är hämtade från New Yorkska cykelaffären bicyclemans hemsida (BentRider verkar också vara en riktig guldgruva) så är flera av dem svåra att få tag. Därför har jag gjort listor efter åtkomlighet. Först listas märken som går att köpa av företag i Sverige, därefter märken som finns i övriga Norden, därefter Europa, och slutligen övriga.
Säljs av svenska återförsäljare (13 st): - AZUB (Tjeckien, sedan 2000); Nicebikes och Liggcyklister säljer dem, och har några exemplar hemma. Liggcyklister skriver (i ett mejl) att de föredrar dem. Cykelkliniken finns med på återförsäljarlistan. - Carbon trikes (Sverige [Bandhagen], sedan 2004); Tycks börja sälja sina relativt dyra trajkar först i år. Verkar bara kunna beställas från företaget direkt. - Challenge (Nederländerna, sedan 1990); Karls liggcyklar säljer dem. - Catrike (USA, sedan 2000); Bara trajkar. Cyclophile säljer dem. - Greenspeed (Australien, sedan 1990); Säljs av Nicebikes. Tydligen har märket nyligen stängt sin europeiska distributionskanal, Nicebikes har enligt egen utsago "precis köpt upp hela europalagret". - Hase (Tyskland, sedan 1994); Enligt återförsäljarlistan finns märket representerat i fem svenska butiker; Cykeltjänst, Jary, Veloform, Dala cykel och förmodligen också Cykelkliniken tar hem vid beställning. - HP velotechnik (Tyskland, sedan 1993); Jary har flera modeller, både 2- och 3-hjulingar, hemma. Dalacykel har en trajk (Scorpion) hemma. Cykelkliniken marknadsför några modeller på sin hemsida. - ICE Trikes (England, sedan 1998); Bara trajkar. Liggcyklister skriver att de har inlett ett samarbete. - KMX Karts (Storbritannien, sedan 2000); Nicebike säljer dem. - M5 (Nederländerna, sedan 1983); Jary kan beställa hem. - Optima (Nederländerna, sedan 1994); Jary kan beställa hem. - TerraTrike (USA[MI], sedan 1996); Säljs av Nicebikes. Tillverkar bara trajkar. - Toxy (Tyskland); Cykelkliniken är den enda svenska butik som finns med på återförsäljarlistan, men de verkar inte ha några exemplar hemma.
Säljs i övriga Norden (5 st): - Lightning (USA[CA], sedan 1977); Tycks närmast säljas i Norge (Grimstad). - Nazca (Nederländerna, sedan 1998); Tycks närmast säljas i Finland. - Performer (Taiwan, sedan 1999); Tre norska återförsäljare listas på hemsidan. - Steintrikes (Tyskland, sedan 2000); Bara trajkar. Säljs närmast i Danmark. - Trident trikes (USA); Bara trajkar. En norsk återförsäljare anges på hemsidan.
Säljs i övriga Europa (8 st): - Bacchetta (USA[FL], sedan 2001); Verkar i Europa bara säljas hos en brittisk och ett antal tyska återförsäljare. - Cycle Genius (USA); Tycks närmast säljas i Schweiz och Frankrike. - Maxarya (Kanada, sedan 1999); Som närmast tycks den säljas av en handlare i Italien. - RaptoBike (Nederländerna); Framhjulsdrift. Säljs närmast i Nederländerna. - Troytec (Tyskland); Deras relativt dyra cyklar säljs bara i Tyskland och Österrike. - Velokraft (Polen); Hemsidan ger inte mycket information. - Zephyr (Nederländerna); Säljs enligt hemsidan av nederländska och tyska återförsäljare. - Zox (Tyskland, sedan 1998); Framhjulsdrift. Tycks bara säljas av tillverkaren själv.
Övriga (8 st): - Carbent HPV (USA, sedan 2002); Verkar bara finnas i USA. - Cruzbike (USA/Australien); Framhjulsdrift. Verkar inte finnas i någon europeisk butik, men kan skickas för $200. - Easy Racers (USA, sedan 1978); Enligt hemsidan säljs de bara i Nordamerika och Sydkorea. - Linear (USA[NY], sedan 80-talet); Tycks bara säljas i USA (New York). - Longbikes (USA[CO], sedan 1998); Tycks bara säljas i USA. - RANS (USA[KS], sedan 1979); Jary säljer RANS-cyklar men det tycks inte vara liggmodeller. - Sun (USA[FL], sedan 1972); Tycks bara säljas i USA (södra Florida). - Volae (USA[WI]); Tycks bara säljas i USA.
Det är fascinerande hur lätt vi kan med att uttala som om vissa kategorier människor. Det verkar som att det är ganska naturligt för oss att klumpa ihop folk i grupper. Personligen har jag till exempel en hel del fördomar om bilister. Egentligen tycker jag ju inte att det här är bra. Jag tror givetvis att det är bäst om man kan se bortom etiketter.
Men... det finns ofta ett sådant. Att människan gärna klumpar ihop andra grupper bygger ju egentligen på att de själva redan ingår i en annan grupp, som i någon utsträckning har motstridande mål eller syfte. Om till exempel massbilismen är ett gruppfenomen, där medlemmarna på ett ganska omedvetet sätt gör som andra i gruppen, behöver man faktiskt angripa gruppen i sig. Tyvärr är den här gruppen på tok för mäktig för att den inte ska göra aggressivt motstånd. Partiet Vägvalet bildades enbart då gruppen bilister kände sig hotade. Jag vet, visst låter det bisarrt och inte minst barnsligt? Jo, det är det också. Jag drar mig verkligen inte för att kalla den här gruppen människor för primitiv, både de som bildade partiet, men också alla de som röstade in dem i Göteborgs kommunfullmäktige. För mig är det som att rösta in nazister, eftersom båda grupperna drivs av omedvetna processer. Förmodligen kan man finna ett flertal empatistörda bland de här människorna. De vill komma fram med sin bil, oavsett vilka konsekvenser det får för andra. Trots att Göteborg expanderar är det meningen att de ska kunna fortsätta med sitt oproportionerligt resurskrävande beteende. De tycks helt enkelt ta ingen eller ringa hänsyn till kollektivet, vilket kanske är symptomatiskt för den tid vi lever i, men icke desto mindre bör en sådan attityd ifrågasättas.
Trafikkontorets rädsla för bilistkulturen är påtaglig. De uppmanar medborgare som surfar in på deras sida att välja cykeln, inte att ställa bilen, vilket är det som medborgarna behöver göra. Denna runtikringdans, som även är tydlig i Miljörapporten från 2010 är pinsam. Jag är helt klart för att propagera positivt för något, istället för negativt. Men det funkar ju inte!! Åtminstone inte i det här fallet. Man pekar om och om igen på att konjunkturen är avgörande för om folk fortsätter köra bil eller inte. Slutsats: om man vill få människor att sluta köra bil kan man inte som en timid högstadieelev stå och vifta med ett finger från ett hörn, man behöver begränsa det skadliga! Vi har valt politiker för att de ska ta de svåra besluten, till gagn för befolkningen. Istället svär de sig fria med liberal dynga. "Vi måste låta individen få välja själv..." hör man från munnar både till vänster och höger. Med en majoritet "frihetsivrare" i politikerbåsen kommer vi ingen vart.
Den skadliga gruppkulturen har blivit väldigt uppenbar i media på sista tiden. Metro hade nyligen en märklig rapportering, som om jag förstod det rätt byggde på hur många cyklister som bötfällts för att ha kört mot rött, och i övrigt på två trafikpolisers fördomar om cyklister. Detta ger givetvis bilister vatten på sina kvarnar, och kommentarsfält formligen exploderar med inlägg om hur vårdslösa cyklister är i trafiken. Helt onyanserade ilskeutbrott med förstärkningsord som "värsta", "sämsta" etc. Jag förundras alltid över denna fullständiga brist på vetenskaplighet (hur mäter man trafikvett? hur viktar man ett trafikslags trafikvett mot ett annat?). I DN-bloggen Sthlm i mitt hjärta skrev Ulrika By en euforisk hyllning till cyklismen, och gissa vad som hände i kommentarsfältet? Många märkliga cyklisthatande kommentarer drällde in, men jag nöjer mig med att citera signaturen Pestens inlägg;
"Tycker det borde vara skottpengar på cyklister och eftersom detta måste förbli en önskedröm åtminstone rejäla böter för brott mot trafikreglerna, cyklisterna detta inavlade frälse som med frälsets arrogans dagligen hotar fotgängare till livet med att i full fart köra förbi dem på trottoaren. Vidrigt."
Jag låter orden tala för sig själv. En mer nyanserad inställning vore ju helt klart önskvärd. För såsom jag själv försöker göra i dylika kommentarsfält, så borde man givetvis erkänna att det finns människor med dåligt trafikvett, och att dessa ibland kan sitta på cykel, ibland i en bil, och att de ibland går. Eftersom vi människor är fantastiskt bra på att argumentera för vilken ståndpunkt som helst, så behöver vi ta ett kliv bak och se hela situationen från ett mer objektivt perspektiv. Är det verkligen rimligt med massbilism? Kan cyklister verkligen vara livsfarliga? Jag är övertygad om att samtliga med ett öppet sinne inte skulle kunna svara annat än nej på de frågorna, men sannolikheten att man svarar ja tycks vara betydligt större om man ingår i gruppen bilister.
Det var ett tag sen jag skrev nu, ser jag. :) Men det finns goda skäl. Jag är på väg att avsluta min utbildning, så nu ansamlas en massa avslutande moment, samtidigt som jag arbetar natt på ett boende.
Idag tänkte jag skriva lite om "nyttoarbete", något jag kanske har nämnt i något annat sammanhang. Det är möjligt att det finns ett bättre uttryck för det, och jag har nog inte heller definitionen helt klar för mig, men det handlar helt enkelt om att "arbeta" (använda musklerna) med något som ger större nytta än bara kroppsligt underhåll. Till exempel kan jag tycka att ödsla energi på ett gym är rätt märkligt. Vi kan inte komma oss för att gå ut i rabatten och rensa ogräs, eller att rensa ut ett förråd, men vi ställer oss gladeligen och lyfter en tung vikt från en låg punkt till en högre punkt om och om och om igen. Det som jag stört mig mest på är att man mig veterligen aldrig har försökt fånga denna energi på något sätt. Varför inte fästa generatorer på motionscyklarna åtminstone?
Trots denna inställning hade jag gymkort i många år. Men jag är en kritisk person, inte minst mot mig själv. Den jag var för några år sedan är nödvändigtvis inte den jag är idag. Och så måste det vara, annars är det lätt att bli konservativ, en ideologi som jag näst intill föraktar. Den tycks i mina ögon inte alls ta hänsyn till konsekvenserna av något, vad det än är. Det är lite som om råttan i experimentet gör samma sak igen, trots att det inte funkar. Men det gör råttan lyckligtvis inte, för den vill överleva, och då behöver den utvecklas genom att ibland ändra strategi. Samma sak med mig, jag tror att jag kan klara mig alldeles utmärkt utan bil, som jag aktivt har valt bort eftersom det är ett ohållbart transportmedel. Under förutsättning att jag använder cykeln varje gång jag behöver ta mig från en punkt till en annan ger den mig dessutom tillräckligt med daglig motion för att hålla systemet i gott skick. Jag har då transporterat mig, OCH fått motion, medan bilisten bara har fått det ena, dessutom till priset av en sämre närmiljö, ett sämre klimat och en högre energikonsumtion.
Jag har cyklat mycket på sistone. Jag har tvångsmässigt registrerat de allra flesta turer med min Forerunner 305, och överfört dem till Garmin Connect. Jag är supernöjd med den tjänsten. Nu när jag använt den ett tag kanske jag saknar fler variabler, såsom väderförhållanden under respektive aktivitet, men på det stora hela är det väldigt smidigt. Enligt Garmin Connect registrerade jag 44 cykelaktiviteter under april månad, totalt 326,56 km, trots att vi åkte på tågsemester till Tyskland och Frankrike i 10 dagar.
Det är verkligen som jag hört, att förändring medför per se ett motstånd. Kroppen men framför allt hjärnan skulle helst av allt fortsätta med det som dem anser är ett vinnande koncept. Men att köra bil överallt och äta skit är inget vinnande koncept. Den primitiva delen av hjärnan kommer aldrig förstå det, men med hjälp av den mer avancerade delen, prefrontalcortex, kan vi medvetet förstå att ett sådant beteende är skadligt. Jag har de senaste åren cyklat väldigt regelbundet. Att vara konsekvent i ett beteende leder till att kroppen vänjer sig. Under förra året köpte jag ett årskort hos Västtrafik, för att spara pengar eftersom jag visste att jag under vintern skulle vilja använda det ibland. Jag cyklade en hel del även i vintras, men åkte också en del buss och spårvagn. Jag avskydde varje minut. I våras blev jag bara förbannad när jag tvingade stå där på hållplatsen och sparka grus. Jag bestämde mig för att cykla, oavsett omständigheter.
Jag vill gärna tro att den här reaktionen har att göra med vad jag specifikt har matat min kropp med. Jag har vant min kropp vid rörelse, och därmed gjort det till en form av njutning. För ni ska veta att jag njuter när jag cyklar. Inte alltid kanske, men för det mesta. Det är fantastiskt att glida fram på cykeln, att känna att benen är starka och klarar av att trampa på. Att jag har kört över det primitivt lata i mig har gett positiva bieffekter, som att jag orkar mer när jag gör annat. För ett par år sprang jag terrängloppet Tjurruset i Stockholm. Jag hade knappt löptränat alls, men hade cyklat mycket. Jag minns mina kamraters - vi var ett gäng på sex personer som sprang - förvåning när jag var uppe och nosade på 3:e bästa tid i gänget.
Jag är en ideologisk person, som drivs av tron på att vi människor behöver ta nästa steg i utvecklingen. Men, det betyder absolut inte att jag är helt konsekvent. Jag må vara vegan, jag saknar körkort, köper nästan bara ekologiskt, och försöker undvika att drabbas girighet, men ibland ger jag prefrontalcortex en ledig dag. Som när jag sprang Tjurruset, eller som idag, när jag följer strömmen, och springer Göteborgsvarvet för första gången...
.jpg)