delsträcka: Vireda - Tranås (32,3 km)

Äntligen, drygt en månad efter att jag kom tillbaka från resan, skriver jag nu ett referat från denna sista delsträcka. Att få saker gjorda är inte alltid min starka sida. :)

Jag stannade endast en kort stund i Vireda, åt en banan och gav mig av. Jag låg en stund efter mitt tidsschema, och insåg att jag skulle komma fram ganska sent om jag inte såg till att hålla ett ganska högt tempo. Det hade börjat skymma, och på vägar där trädens grenar bildade ett tak blev det fort mörkt. Möjligtvis eftersom jag nu var nära målet kände jag nog med krafter för att orka köra på relativt hårt. Jag körde raskt igenom lilla Hullaryd och Frinnaryd innan jag nådde Sunhultsbrunn, vid riksväg 32. Vägkvaliteten hade varit ganska god den här sträckan, och det fanns få bilar att störa sig på. Det enda som tärde en smula på mitt tålamod var backarna som det här området är rikt på.

Inför min resa hade jag velat lite kring vilka vägar jag skulle välja denna sista bit. Vättern-Sommenleden föreslår att man efter Bunn cyklar norrut mot Adelöv, vidare mot Duvebo och slutligen österut rakt mot Tranås. Jag uppskattade dock att denna sträcka var minst milen längre än den väg jag nu valde. Ett annat alternativ till dessa små landsvägar var att trampa upp till och österut på väg 133, som går mellan Gränna och Säby, och därefter cykla sista biten på den breda men snabba 32:an. Min upplevelse av dessa vägar inifrån bilrutorna är dock att de är livsfarliga för en cyklist. När jag pratade med mina föräldrar om det i efterhand fick jag oväntat medhåll från min pappa, något som jag tar som intäkt för att jag hade rätt i min föraning.

Vid Sunhultsbrunn hade jag även att välja att cykla direkt norrut på 32:an. Jag måste dock erkänna att jag oftast sätter min säkerhet i första rummet, och försöker finna det tryggaste alternativet, oavsett om det handlar om sociala miljöer, trafiksituationer eller något annat. Jag gissar att ilskan som ofta visar sig när jag är ute och går eller cyklar förmodligen härrör från att jag helt enkelt är rädd om mig själv. I det aktuella fallet innebar det att jag hellre fortsatte österut mot Gunnarsmålen (som ligger precis vid gränsen till Tranås kommun), för att därefter ta mig norrut på den mindre väg som löper öster om Säbysjön in mot Tranås väldigt tätt intill mina föräldrars hem.

Under de sista milen hade det som sagt börjat bli mörkt, och dessvärre missade jag att det också hade blivit ganska kyligt. Jag ville så gärna komma fram snabbt att jag inte ens funderade på att plocka fram en jacka. Det enda jag bar var alltså korta cykelbyxorna med hängslen, ett funktionslinne, handskar och skor. Först när jag rullade upp på föräldrarnas uppfart och skulle stiga av kände jag hur stel den svala vinden hade gjort mig. När jag pratade hackade jag nästan tänder, och kunde nätt och jämnt göra mig förstådd. En av mitt livs skönaste duschar rådde dock bot på det.

Det var en häftig känsla att ha klarat av den här utmaningen. Mitt tidsschema höll relativt bra, och min kropp stod gott och väl pall. Däremot skulle ett racerstyre och ett par cykelskor förmodligen ha gjort resan än bättre.

delsträcka: Jönköping - Vireda (41,7 km)

Solbadet vid Vätterns strand gjorde skillnad, jag kände mig återigen ganska pigg. Från Jönköping till Tranås hade jag en ungefärlig uppfattning om hur jag borde cykla. Ut från Jönköping och upp mot Kaxholmen löpte en hyfsat fin cykelbana längs med vägen. Det enda som jag skulle önska mer av denna sträcka är en ordentligare barriär till bilarna, för att man som cyklist ska känna sig trygg.

Bilden är tagen en bit upp mot Kaxholmen, i riktning mot Jönköping. Det var skönt med en separat cykelbana, men som synes ligger den snabba bilvägen ändå nära inpå. Den låg på andra ställe betydligt närmare, men där var utsikten mindre fotogenisk.

Cykelbanorna visade sig förvånansvärt nog dröja sig kvar något längre än jag förväntat mig. Över en ganska lång sträcka handlade det dessutom om ganska nyanlagda banor. Det var först i Skärstad, efter ca två mil, som jag fick ge mig ut bland bilarna igen. Det gick till en början bra, men snart visade det sig detta vara ett riskfullt äventyr.

En enligt mig mycket farlig kurva en bit utanför Ölmstad, där uppskattningsvis alla bilar höll sig en bit över hastighetsgränsen (80 km/h). Jag lade inte märkte till bromsspåren förrän jag laddade över bilderna till datorn. Det kändes symtomatiskt på något sätt.

Förmodligen beroende på tiden (tidig kväll), då förmodligen många var på väg hem från stranden eller aktiviteter, fick jag det inte så trevliga nöjet att på kort tid uppleva massbilismens tråkiga vardag. Förutom bilister som verkade tycka att hastighetsgränserna var till för andra så blev jag vittne till ett flertal livsfarliga omkörningar - hade jag kört bil hade jag förmodligen frontalkrockat med dessa omkörare minst ett par gånger. Min tanke efter den här resan var att när bilister klagar på cyklisters trafikvett så är det inget annat än projektioner. Hur orkar människor med att irritera sig på ett trafikslag som vållar få om några dödsfall per år, när motorcyklar, bilar och vägtransportfordon står för i praktiken alla? Det finns få saker som gör mig så förbannad som när man kollektivt undviker en kritisk diskussion. Att kritisera massbilismen tycks i en bilists öron låta som ett angrepp, för jag kan inte minnas ett tillfälle då jag har fått medhåll. Den egna skulden verkar vara svår att hantera.

När jag till slut nådde det lilla samhället Bunn, som ligger vid sjön med samma namn, blev det glesare mellan bilarna, och odlingsmarken försvann till förmån för tjock skog. Jag hade cyklat i drygt tre mil, men då jag visste att jag efter Jönköping hade minst sju mil kvar ville jag helst försöka avverka minst hälften av återstoden, för att kunna få en relativt kort sistasträcka. En bit efter Bunn korsade jag gränsen kommungränsen mellan Jönköping och Aneby. Benen var ganska trötta efter alla backar, så jag fick slita lite innan jag nådde Vireda, som är en kyrka och en samling hus snarare än ett samhälle (wikipedia lärde mig precis att Vireda är en "småort", enligt SCB). Jag åt lite mat och bad en lokalbo om påfyllning av en vattenflaska. Jag hade en ganska lång bit haft helt slut på vatten och hade börjat känna mig uttorkad. Jag hade då, ett par mil efter Jönköping, gjort av med tre cykelflaskor (á 6 dl) och en trekkingflaska (á 10 dl). Totalt drack jag drygt tre liter vatten under turen.

delsträcka: Mullsjö - Jönköping (34,3 km)

Vid Mullsjö camping åt jag ett mellanmål och fyllde en av vattenflaskorna. Från det att jag fick syn på cykelledsskyltarna (Runt Vättern och Västgötaleden) hade det funnits en ganska ny fin cykelbana, som vackert löpte genom en skog. Efter campingen fortsätter ledernas gemensamma sträckning in mot Mullsjö innan den viker av österut och ganska snart sydväst i riktning mot Bankeryd. Ganska omgående övergick asfalten i grus, och till grus fick jag hålla tillgodo den kommande halvmilen. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att cykellederna går över så pass dåliga vägar. Jag var glad att däcken höll hela vägen, för stundtals var det riktigt ojämnt.

vänster: i utkanten av Mullsjö, där grusvägen börjar; höger: smal asfaltsväg (70 km/h) kort efter att grusvägen åter övergått i asfalt

Vägverkets strategier skiljer sig nog inte särskilt mycket åt, regioner emellan, så även här fann jag rikliga exempel på osäkra, snabba, slingrande landsvägar med enligt mig för höga hastighetsgränser. Är 50 km/h helgat enbart åt stadsmiljö? Jag känner att jag behöver läsa in mig på lite Vägverket-dokument för att förstå hur de tänker. Vägverket uppgift är väl i och för sig inte att förhindra död och elände, deras huvudsakliga syfte kanske snarare handlar om att möjliggöra snabba transporter? Som sagt, det får bli ett personligt projekt att börja rota i det här.

Vägen mot Bankeryd fortsatte på asfalterade landsvägar, ganska backiga sådana, som tärde ordentligt på musklerna. Jag hade vid det här laget började leta efter Vättern vid horisonten, men det enda jag såg var illavarslande kullar. Till slut nådde jag utkanten av Bankeryd, och fick för första gången sedan Mullsjö tillgång till en cykelbana. Glädjen blev dock kortvarig, mellan Prinseryd och Trånghalla - två församhällen till Bankeryd - sträcker sig nämligen Runt Vättern-leden över en ganska tjurig kulle. På bara några hundra meter stiger en ganska sliten asfalterad landsväg cirka 80 meter. Efter drygt 17 mil var mina ben för första gången riktigt trötta; jag fick leda cykeln. Väl på toppen var det en lika lång utförsbacke som slingrade sig in i en trollsk skog. Ostsidan på kullen var verkligen vacker! Även här fanns det dock mycket att önska av hastighetsgränsen.

Bilder från kullens östra fot - vänster: smal, brant väg; höger: första glimten av Vättern

Väl vid Vättern blev vägen betydligt trevligare. Egentligen hela sträckan från Bankeryd och ner till Jönköping är bebyggd, och jag kunde njuta av mestadels väl underhållna, separata cykelbanor och annars av lugna, mindre villagator. Under de sista kilometrarna finns alltid Vättern i ögonvrån, och den stora bilvägen finns på rätt sida om järnvägsspåren. Jag kunde följa cykelbanan ända in till strandpromenaden i Jönköping, där jag stannade och tog en något längre rast än jag egentligen tänkt mig. Jag badade i Vättern och solade en stund medan benen återhämtade sig.

delsträcka: Ulricehamn - Mullsjö (35,5 km)

Anledningen till att jag stannade vid Ulricehamns station var att jag var osäker på den väg som nu låg framför mig. Jag tänkte att turistbyrån kunde bistå med mer information. Killen (Varför har man alltid så ung turistbyråpersonal under somrarna? I Borås stod en tafatt ung tjej och saknade svar på i stort sett allt.) bakom disken visste dessvärre inte mycket mer än jag fått reda på genom kommuners hemsidor och cykelorganisationer. En sak han dock kunde nämna var att man inom banvallsprojektet åtminstone har haft planer på att utöka leden till Jönköping. Tydligen har bönderna som äger marken kring banvallen under åren slitit alltför mycket på den för att det ska vara möjligt att bygga leden till den kostnad som politikerna kan acceptera. Det var väldigt tråkigt att höra. Jag hoppas att de ändrar sig.

vänster: Ulricehamns turistbyrå; mitten: typisk väg mellan Ulricehamn och Hössna; höger: kulturlandskap i närheten av Hössna

I brist på vägar som följer nära väg 40 valde jag att sikta på Mullsjö, för att därefter trampa vidare österut, och slutligen söderut ner från Bankeryd, mot Jönköping. Västgötaleden har sin sträckning genom Ulricehamn och österut, men den ungefärliga rutt jag fann på internet är på tok för kringelikrokig. Jag anar att svenska cykelsällskapet har valt den av turistskäl. Jag ville givetvis cykla så rakt mot Jönköping som möjligt, och vilken bättre väg att välja än Jönköpingsvägen? Turistbyråkillen fann inga andra invändningar än att det handlar om en ordentligt uppförsbacke, så Jönköpingsvägen fick det bli. Jag tackade för mig, och gav mig av, med en stärkande quinoa- och tofusallad på magen.

Efter vilan kändes Jönköpingsvägen inte särskilt tung, men när jag i efterhand synade topografin på Garmin Connect blev jag minst sagt förvånad. Över inte mer än ca 5 km tog jag mig upp från ungefär 170 till 320 meter över havet. Jag korsade alltså väg 40, och fortsatte in på småvägar, med riktning mot i första hand Mullsjö. Vägarna var snarlika under egentligen hela sträckan. 70-vägar som slingrar sig fram mellan mindre samhällen, åkerlandskap och skogar. Under några km var det dock grusväg. Det första samhälle jag nådde var lilla Hössna, som jag förälskade mig smått i. Om man bortser från de förslavade djuren i hagarna skänkte trakten mig ett härligt lugn. Min reaktion var avlägsen den ständigt återkommande irritation jag känner i den depraverade storstadsmiljön. Om man vill bli mer specifik är det nog möjligt att att relatera min tillfredsställelse till den relativa frånvaron av bilar.

Efter drygt halva sträckan hände det att jag började fundera på det här med hastighetsgränser. Många av småvägarna på landsbygden är i regel väldigt smala, har ofta kraftiga kurvor och mycket skymmande vegetation. Trots det envisas Vägverket med att sätta 70 km/h och ibland till och med 80. Under hela den här resan var det nog just hastighetsgränserna som gjorde mig mest upprörd. Jag kan förstå att bilister lätt kan argumentera för varför just de ska förtjäna att få köra så fort; "jag är en duktig förare" och så vidare. Men alla måste få köra så fort, även urdåliga förare, och vid en frontalkrock är din egen hastighet i högsta grad avgörande om du ska överleva eller inte. Man blundar alldeles uppenbart för den ökade risk man utsätter både sig själv och omgivningen för.

Fundering: det är nog rimligt att anta att man vanligtvis inte kör längre än 20 km på sådana här vägar. Tiden det tar att köra så långt i 50 respektive 70 km/h blir då 24 respektive 17 minuter. Är de där 7 minuterna verkligen så värdefulla att vi gladeligen riskerar vårt eget och andras liv för dem?

Vägar som enligt mig har på tok för hög hastighetsgräns (70 km/h).

När jag närmade mig Mullsjö och mötte väg 185, som löper mellan Mullsjö och Bottnaryd, dök det upp en fin nyanlagd cykelbana. Kort därefter dök två cykelledsmarkeringar upp; Västgötaledens röda och Runt Vätterns blå. Det passade mig alldeles utmärkt, eftersom jag hade ganska dålig koll på de här trakternas cykelvägar. Med Runt Vättern-markeringarna skulle jag kunna ta mig till Jönköping utan större huvudbry. Jag stannade strax efter att den nyvunna tryggheten hade infunnit sig, vid Mullsjö camping.

delsträcka: Borås - Ulricehamn (44,7 km)

Vägen från Bollebygd var relativt cykelovänlig men gick alltså snabbt att avverka. Medan jag låg på den där parkbänken i Borås och såg molnen blåsa förbi ovanför var jag inte bara upprymd efter att utan större problem ha lagt de första 65 km bakom mig eller att ha 20 extra minuter tillgodo. Framför mig hade jag nu att se fram emot en omtalad banvallsled till Ulricehamn. I en publikation från Vägverket (2004) kan man läsa mer om banvallslederna i kommunen. Jag är osäker på vad som har hänt efter denna skrift, men tydligt är att Ulricehamn är en ljuspunkt i västsvensk cykelkultur, även om jag hittills upplevt att banvallslederna främst används av turister. Generellt sätt kan jag också tycka att svenska cykelsällskapets initiativ till cykelleder haft ett aningen för stort fokus på turism. För att på riktigt främja cyklandet behöver vi föra in cykeln som ett naturligt inslag i vardagen, till och från arbete, skola, butiker och nöje. Breda, väl underhållna cykelvägar, förlagda en bra bit från närmsta bilväg, är ett måste för att en bred massa ska känna sig trygg nog att välja cykeln framför bilen.

Bilderna ovan är tagna på banvallsleden nära Gånghester, där leden börjar. Så här ser sträckan ut egentligen hela vägen in till Ulricehamn. Den är helt avskild från bilvägar, vid ett mindre antal ställen korsar den dock bilvägar, men man lider aldrig av buller eller avgaser. Asfalten är mestadels väldigt slät, men efter ett par mil är den tidvis räfflig (har man inte tagit bort resterna av järnvägen?) och ibland dyker det upp djupa hål. De här problemen är dock ganska sällsynta. På det stora hela är det en fröjd att cykla här, framför allt då man aldrig fruktar för sitt liv.

Ibland är vägen verkligen spikrak, som den högra bilden illustrerar. Den enda kritik man kan ha mot leden, förutom tidvis dålig asfaltskvalitet, är att den efter ett tag kan kännas monoton. När jag i efterhand försökte minnas hur olika delar av leden skiljer sig åt kan jag inte minnas exakt var på sträckan som det såg ut på ett visst sätt. När jag cyklade tillbaka hade jag nästan alltid fel i mina prognoser om vad som skulle dyka upp härnäst. Denna felaktiga förväntan handlade nog mycket om att jag uppehöll mig överdrivet mycket vid hur fort jag tog mig fram, samtidigt som vägen var så homogen att jag inte gavs några goda referenspunkter. Jag skulle gärna göra om resan nästa år, men då räkna med en halverad hastighet. Då skulle jag vilja göra en mer ordentlig redogörelse av kvalitet och upplevelse, och fotografera betydligt mer.

Trots att jag cyklade på en lördag förmiddag var det väldigt glest mellan cyklisterna. Även på tillbakavägen, på en onsdag eftermiddag, var det sparsamt med sällskap. Leden används inte heller bara av cyklister. Hundrastare fanns det gott om, och jag mötte även rullskidsåkare, löpare och vanliga fotgängare (somliga med barnvagn).

Väl i Ulricehamn cyklade jag längs med sjön Åsunden ner till turistbyrån vid stationen, där jag åt min lunchlåda och vilade.

delsträcka: Bollebygd - Borås (24,4 km)

Denna den kortaste etapp under min tur funderade jag aldrig någon längre stund på att korrigera. Jag upplever nämligen att det bara finns en möjlig väg, under förutsättning att man vill ta sig fram snabbast möjligt. Först Göteborgsvägen i Bollebygd kommun (bilden nedan visar denna ganska breda, men tyvärr snabba bilväg), därefter väg 1757 genom Olsfors, Hultafors, Sandared och Sjömarken, och slutligen Göteborgsvägen i Borås kommun löper i stort sett parallellt med riksväg 40.

Om det positiva med sträckan är att den är rak och snabb så är den negativa att man i Bollebygd helt tycks sakna cykelinvesteringar. Jag kan inte påminna mig en enda delsträcka som har en särskild cykelväg bredvid bilvägen. Hastigheterna är högt satta, 70 eller 80 km/h, och de är ofta smala. På vissa ställen medför det en känsla av otrygghet. Jag har mejlat en ansvarig angående cykelkarta över Bollebygd kommun men ännu inte fått något svar - på över en månad. Hittills har jag fått intrycket att Bollebygd är en blind fläck. Till exempel har såvitt jag vet ingen cykelled sin sträckning genom kommunen.

Väl inne i Borås kommun fortsätter bristen på cykelvägar, men drygt 5 km innan centrum skänks en cykelbana som med några undantag är i gott skick. Jag stannade vid en bensinmack i utkanten av Borås för ett toalettbesök, och kunde överraskat konstatera att jag låg nästan 20 minuter före mitt beräknade schema. I Stadsparken åt jag ett mål och låg sen på en parkbänk och vilade.

delsträcka: Göteborg - Bollebygd (41,2 km)

Jag gjorde min praktik i Partille för några år sedan. Under den tiden cyklade jag mycket i södra Sävedalen, och även mellan Partille centrum och Öjersjö. Av den anledning hade jag vägen ganska klar för mig. I Partille finns det inte mycket mer att önska av cykelvägarna. För att korta av sträckan, och slippa en del av den ganska rejäla uppförsbacken mot Öjersjö, cyklade jag dock grusvägen mellan södra Sävedalen och Björndammen. Den var just denna dag ganska härjad av regnet, som hade skurit ganska djupa fåror i gruset. Jag fick vid ett tillfälle kliva av cykeln och leda den uppför hårt åtgångna backar. Väl på andra sidan slingrar sig en slät och fin cykelbana upp mot Öjersjö, med bilvägen på ena sidan, och tjock växtlighet på den andra.

När jag rekognoscerade vägen till Borås för några veckor sedan insåg jag att Landvettervägen är smått livsfarlig att cykla på. Bilarna blåser på ordentligt, förmodligen mer än 70-gränsen tillåter, och vägbanan är ganska smal. En bit in på vägen övergår Partille kommun i Härryda kommun, och kanske är det bristen på kommunikation kommuner emellan som har gjort att en lösning inte har kommit till stånd. Johanna Ståhle på Partille kommuns samhällsbyggnadskontor skriver (personlig kontakt 2011-08-15) att i "... dagsläget finns tyvärr inget alternativ till detta [Landvettervägen] som inte innebär en ganska stor omväg. Från stället där cykelvägen slutar till kommungränsen mot Härryda är det 290 meter. Trafikverket är väghållare för Landvettervägen så för att bredda vägen och avsätta utrymme för cykelväg krävs att Trafikverket tar ställning och beslutar i frågan." Hon skriver att de vidare avser göra en Trafikväganalys under hösten, där mina synpunkter kommer att tas i beaktande.

Under min andra tur till Landvetter valde jag därför, av ren självbevarelsedrift, att avvika från sorgebarnet Landvettervägen så fort jag kunde. Jag cyklade in på Gamla Prästvägen för att på lugnare landsvägar ta mig ner till Byvägen i Landvetter. Regnet hade även här sköljt bort en del grus, och stora blottlagda stenar tvingade mig att gå en kortare sträcka. När jag väl kom ner till Boråsvägen, som Landvettervägen övergår i, slapp jag att trängas med bilar. Där har man nämligen avsatt ett par meter på den norra sidan åt cyklister. Även en bra bit efter tätorten Landvetter, tills Härrydavägen möter den fantasifullt namngivna vägen Flygplatsvägen, har man en särskild cykelfil. Som bilden nedan visar tycks man bortse från cykelfilen när det är dags att asfaltera.

När man når Hindås blir vägen smalare, och slingrar sig fram längs "nedsjöarna" innan den övergår i en rakare men fortfarande smal 70-väg. Genom att välja vägen via Tulebo, framför den via Rävlanda, hade jag kortat av vägen några kilometer. Precis i början på denna väg korsas gränsen mellan Härryda och Bollebygd kommun. Under den här sträckan kände jag mig ganska otrygg, men lyckligtvis var det inte särskilt tung trafik vid 6-tiden på lördagsmorgonen. Rent generellt var min upplevda trygghet helt avhängig hur många bilar jag mötte eller blir omkörd av, vilket skulle visa sig under dagens nästsista etapp. Vägen in till Bollebygd bjöd på nedförsbacke, med en fallhöjd på nästan 100 meter. Eftersom det var en smal väg med högt satt hastighetsbegränsning fick jag aningen paranoid försöka hålla koll på trafiken. Jag stannade för andra gången på kort tid på Bollebygds torg, där jag intog mitt första mål.