Translate

söndag 18 september 2011

delsträcka: Vireda - Tranås (32,3 km)

Äntligen, drygt en månad efter att jag kom tillbaka från resan, skriver jag nu ett referat från denna sista delsträcka. Att få saker gjorda är inte alltid min starka sida. :)

Jag stannade endast en kort stund i Vireda, åt en banan och gav mig av. Jag låg en stund efter mitt tidsschema, och insåg att jag skulle komma fram ganska sent om jag inte såg till att hålla ett ganska högt tempo. Det hade börjat skymma, och på vägar där trädens grenar bildade ett tak blev det fort mörkt. Möjligtvis eftersom jag nu var nära målet kände jag nog med krafter för att orka köra på relativt hårt. Jag körde raskt igenom lilla Hullaryd och Frinnaryd innan jag nådde Sunhultsbrunn, vid riksväg 32. Vägkvaliteten hade varit ganska god den här sträckan, och det fanns få bilar att störa sig på. Det enda som tärde en smula på mitt tålamod var backarna som det här området är rikt på.

Inför min resa hade jag velat lite kring vilka vägar jag skulle välja denna sista bit. Vättern-Sommenleden föreslår att man efter Bunn cyklar norrut mot Adelöv, vidare mot Duvebo och slutligen österut rakt mot Tranås. Jag uppskattade dock att denna sträcka var minst milen längre än den väg jag nu valde. Ett annat alternativ till dessa små landsvägar var att trampa upp till och österut på väg 133, som går mellan Gränna och Säby, och därefter cykla sista biten på den breda men snabba 32:an. Min upplevelse av dessa vägar inifrån bilrutorna är dock att de är livsfarliga för en cyklist. När jag pratade med mina föräldrar om det i efterhand fick jag oväntat medhåll från min pappa, något som jag tar som intäkt för att jag hade rätt i min föraning.

Vid Sunhultsbrunn hade jag även att välja att cykla direkt norrut på 32:an. Jag måste dock erkänna att jag oftast sätter min säkerhet i första rummet, och försöker finna det tryggaste alternativet, oavsett om det handlar om sociala miljöer, trafiksituationer eller något annat. Jag gissar att ilskan som ofta visar sig när jag är ute och går eller cyklar förmodligen härrör från att jag helt enkelt är rädd om mig själv. I det aktuella fallet innebar det att jag hellre fortsatte österut mot Gunnarsmålen (som ligger precis vid gränsen till Tranås kommun), för att därefter ta mig norrut på den mindre väg som löper öster om Säbysjön in mot Tranås väldigt tätt intill mina föräldrars hem.

Under de sista milen hade det som sagt börjat bli mörkt, och dessvärre missade jag att det också hade blivit ganska kyligt. Jag ville så gärna komma fram snabbt att jag inte ens funderade på att plocka fram en jacka. Det enda jag bar var alltså korta cykelbyxorna med hängslen, ett funktionslinne, handskar och skor. Först när jag rullade upp på föräldrarnas uppfart och skulle stiga av kände jag hur stel den svala vinden hade gjort mig. När jag pratade hackade jag nästan tänder, och kunde nätt och jämnt göra mig förstådd. En av mitt livs skönaste duschar rådde dock bot på det.

Det var en häftig känsla att ha klarat av den här utmaningen. Mitt tidsschema höll relativt bra, och min kropp stod gott och väl pall. Däremot skulle ett racerstyre och ett par cykelskor förmodligen ha gjort resan än bättre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar