delsträcka: Mullsjö - Jönköping (34,3 km)

Vid Mullsjö camping åt jag ett mellanmål och fyllde en av vattenflaskorna. Från det att jag fick syn på cykelledsskyltarna (Runt Vättern och Västgötaleden) hade det funnits en ganska ny fin cykelbana, som vackert löpte genom en skog. Efter campingen fortsätter ledernas gemensamma sträckning in mot Mullsjö innan den viker av österut och ganska snart sydväst i riktning mot Bankeryd. Ganska omgående övergick asfalten i grus, och till grus fick jag hålla tillgodo den kommande halvmilen. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att cykellederna går över så pass dåliga vägar. Jag var glad att däcken höll hela vägen, för stundtals var det riktigt ojämnt.

vänster: i utkanten av Mullsjö, där grusvägen börjar; höger: smal asfaltsväg (70 km/h) kort efter att grusvägen åter övergått i asfalt

Vägverkets strategier skiljer sig nog inte särskilt mycket åt, regioner emellan, så även här fann jag rikliga exempel på osäkra, snabba, slingrande landsvägar med enligt mig för höga hastighetsgränser. Är 50 km/h helgat enbart åt stadsmiljö? Jag känner att jag behöver läsa in mig på lite Vägverket-dokument för att förstå hur de tänker. Vägverket uppgift är väl i och för sig inte att förhindra död och elände, deras huvudsakliga syfte kanske snarare handlar om att möjliggöra snabba transporter? Som sagt, det får bli ett personligt projekt att börja rota i det här.

Vägen mot Bankeryd fortsatte på asfalterade landsvägar, ganska backiga sådana, som tärde ordentligt på musklerna. Jag hade vid det här laget började leta efter Vättern vid horisonten, men det enda jag såg var illavarslande kullar. Till slut nådde jag utkanten av Bankeryd, och fick för första gången sedan Mullsjö tillgång till en cykelbana. Glädjen blev dock kortvarig, mellan Prinseryd och Trånghalla - två församhällen till Bankeryd - sträcker sig nämligen Runt Vättern-leden över en ganska tjurig kulle. På bara några hundra meter stiger en ganska sliten asfalterad landsväg cirka 80 meter. Efter drygt 17 mil var mina ben för första gången riktigt trötta; jag fick leda cykeln. Väl på toppen var det en lika lång utförsbacke som slingrade sig in i en trollsk skog. Ostsidan på kullen var verkligen vacker! Även här fanns det dock mycket att önska av hastighetsgränsen.

Bilder från kullens östra fot - vänster: smal, brant väg; höger: första glimten av Vättern

Väl vid Vättern blev vägen betydligt trevligare. Egentligen hela sträckan från Bankeryd och ner till Jönköping är bebyggd, och jag kunde njuta av mestadels väl underhållna, separata cykelbanor och annars av lugna, mindre villagator. Under de sista kilometrarna finns alltid Vättern i ögonvrån, och den stora bilvägen finns på rätt sida om järnvägsspåren. Jag kunde följa cykelbanan ända in till strandpromenaden i Jönköping, där jag stannade och tog en något längre rast än jag egentligen tänkt mig. Jag badade i Vättern och solade en stund medan benen återhämtade sig.