Jag gjorde min praktik i Partille för några år sedan. Under den tiden cyklade jag mycket i södra Sävedalen, och även mellan Partille centrum och Öjersjö. Av den anledning hade jag vägen ganska klar för mig. I Partille finns det inte mycket mer att önska av cykelvägarna. För att korta av sträckan, och slippa en del av den ganska rejäla uppförsbacken mot Öjersjö, cyklade jag dock grusvägen mellan södra Sävedalen och Björndammen. Den var just denna dag ganska härjad av regnet, som hade skurit ganska djupa fåror i gruset. Jag fick vid ett tillfälle kliva av cykeln och leda den uppför hårt åtgångna backar. Väl på andra sidan slingrar sig en slät och fin cykelbana upp mot Öjersjö, med bilvägen på ena sidan, och tjock växtlighet på den andra.
När jag rekognoscerade vägen till Borås för några veckor sedan insåg jag att Landvettervägen är smått livsfarlig att cykla på. Bilarna blåser på ordentligt, förmodligen mer än 70-gränsen tillåter, och vägbanan är ganska smal. En bit in på vägen övergår Partille kommun i Härryda kommun, och kanske är det bristen på kommunikation kommuner emellan som har gjort att en lösning inte har kommit till stånd. Johanna Ståhle på Partille kommuns samhällsbyggnadskontor skriver (personlig kontakt 2011-08-15) att i "... dagsläget finns tyvärr inget alternativ till detta [Landvettervägen] som inte innebär en ganska stor omväg. Från stället där cykelvägen slutar till kommungränsen mot Härryda är det 290 meter. Trafikverket är väghållare för Landvettervägen så för att bredda vägen och avsätta utrymme för cykelväg krävs att Trafikverket tar ställning och beslutar i frågan." Hon skriver att de vidare avser göra en Trafikväganalys under hösten, där mina synpunkter kommer att tas i beaktande.
Under min andra tur till Landvetter valde jag därför, av ren självbevarelsedrift, att avvika från sorgebarnet Landvettervägen så fort jag kunde. Jag cyklade in på Gamla Prästvägen för att på lugnare landsvägar ta mig ner till Byvägen i Landvetter. Regnet hade även här sköljt bort en del grus, och stora blottlagda stenar tvingade mig att gå en kortare sträcka. När jag väl kom ner till Boråsvägen, som Landvettervägen övergår i, slapp jag att trängas med bilar. Där har man nämligen avsatt ett par meter på den norra sidan åt cyklister. Även en bra bit efter tätorten Landvetter, tills Härrydavägen möter den fantasifullt namngivna vägen Flygplatsvägen, har man en särskild cykelfil. Som bilden nedan visar tycks man bortse från cykelfilen när det är dags att asfaltera.
När man når Hindås blir vägen smalare, och slingrar sig fram längs "nedsjöarna" innan den övergår i en rakare men fortfarande smal 70-väg. Genom att välja vägen via Tulebo, framför den via Rävlanda, hade jag kortat av vägen några kilometer. Precis i början på denna väg korsas gränsen mellan Härryda och Bollebygd kommun. Under den här sträckan kände jag mig ganska otrygg, men lyckligtvis var det inte särskilt tung trafik vid 6-tiden på lördagsmorgonen. Rent generellt var min upplevda trygghet helt avhängig hur många bilar jag mötte eller blir omkörd av, vilket skulle visa sig under dagens nästsista etapp. Vägen in till Bollebygd bjöd på nedförsbacke, med en fallhöjd på nästan 100 meter. Eftersom det var en smal väg med högt satt hastighetsbegränsning fick jag aningen paranoid försöka hålla koll på trafiken. Jag stannade för andra gången på kort tid på Bollebygds torg, där jag intog mitt första mål.
När jag rekognoscerade vägen till Borås för några veckor sedan insåg jag att Landvettervägen är smått livsfarlig att cykla på. Bilarna blåser på ordentligt, förmodligen mer än 70-gränsen tillåter, och vägbanan är ganska smal. En bit in på vägen övergår Partille kommun i Härryda kommun, och kanske är det bristen på kommunikation kommuner emellan som har gjort att en lösning inte har kommit till stånd. Johanna Ståhle på Partille kommuns samhällsbyggnadskontor skriver (personlig kontakt 2011-08-15) att i "... dagsläget finns tyvärr inget alternativ till detta [Landvettervägen] som inte innebär en ganska stor omväg. Från stället där cykelvägen slutar till kommungränsen mot Härryda är det 290 meter. Trafikverket är väghållare för Landvettervägen så för att bredda vägen och avsätta utrymme för cykelväg krävs att Trafikverket tar ställning och beslutar i frågan." Hon skriver att de vidare avser göra en Trafikväganalys under hösten, där mina synpunkter kommer att tas i beaktande.
Under min andra tur till Landvetter valde jag därför, av ren självbevarelsedrift, att avvika från sorgebarnet Landvettervägen så fort jag kunde. Jag cyklade in på Gamla Prästvägen för att på lugnare landsvägar ta mig ner till Byvägen i Landvetter. Regnet hade även här sköljt bort en del grus, och stora blottlagda stenar tvingade mig att gå en kortare sträcka. När jag väl kom ner till Boråsvägen, som Landvettervägen övergår i, slapp jag att trängas med bilar. Där har man nämligen avsatt ett par meter på den norra sidan åt cyklister. Även en bra bit efter tätorten Landvetter, tills Härrydavägen möter den fantasifullt namngivna vägen Flygplatsvägen, har man en särskild cykelfil. Som bilden nedan visar tycks man bortse från cykelfilen när det är dags att asfaltera.
När man når Hindås blir vägen smalare, och slingrar sig fram längs "nedsjöarna" innan den övergår i en rakare men fortfarande smal 70-väg. Genom att välja vägen via Tulebo, framför den via Rävlanda, hade jag kortat av vägen några kilometer. Precis i början på denna väg korsas gränsen mellan Härryda och Bollebygd kommun. Under den här sträckan kände jag mig ganska otrygg, men lyckligtvis var det inte särskilt tung trafik vid 6-tiden på lördagsmorgonen. Rent generellt var min upplevda trygghet helt avhängig hur många bilar jag mötte eller blir omkörd av, vilket skulle visa sig under dagens nästsista etapp. Vägen in till Bollebygd bjöd på nedförsbacke, med en fallhöjd på nästan 100 meter. Eftersom det var en smal väg med högt satt hastighetsbegränsning fick jag aningen paranoid försöka hålla koll på trafiken. Jag stannade för andra gången på kort tid på Bollebygds torg, där jag intog mitt första mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar