delsträcka: Jönköping - Vireda (41,7 km)

Solbadet vid Vätterns strand gjorde skillnad, jag kände mig återigen ganska pigg. Från Jönköping till Tranås hade jag en ungefärlig uppfattning om hur jag borde cykla. Ut från Jönköping och upp mot Kaxholmen löpte en hyfsat fin cykelbana längs med vägen. Det enda som jag skulle önska mer av denna sträcka är en ordentligare barriär till bilarna, för att man som cyklist ska känna sig trygg.

Bilden är tagen en bit upp mot Kaxholmen, i riktning mot Jönköping. Det var skönt med en separat cykelbana, men som synes ligger den snabba bilvägen ändå nära inpå. Den låg på andra ställe betydligt närmare, men där var utsikten mindre fotogenisk.

Cykelbanorna visade sig förvånansvärt nog dröja sig kvar något längre än jag förväntat mig. Över en ganska lång sträcka handlade det dessutom om ganska nyanlagda banor. Det var först i Skärstad, efter ca två mil, som jag fick ge mig ut bland bilarna igen. Det gick till en början bra, men snart visade det sig detta vara ett riskfullt äventyr.

En enligt mig mycket farlig kurva en bit utanför Ölmstad, där uppskattningsvis alla bilar höll sig en bit över hastighetsgränsen (80 km/h). Jag lade inte märkte till bromsspåren förrän jag laddade över bilderna till datorn. Det kändes symtomatiskt på något sätt.

Förmodligen beroende på tiden (tidig kväll), då förmodligen många var på väg hem från stranden eller aktiviteter, fick jag det inte så trevliga nöjet att på kort tid uppleva massbilismens tråkiga vardag. Förutom bilister som verkade tycka att hastighetsgränserna var till för andra så blev jag vittne till ett flertal livsfarliga omkörningar - hade jag kört bil hade jag förmodligen frontalkrockat med dessa omkörare minst ett par gånger. Min tanke efter den här resan var att när bilister klagar på cyklisters trafikvett så är det inget annat än projektioner. Hur orkar människor med att irritera sig på ett trafikslag som vållar få om några dödsfall per år, när motorcyklar, bilar och vägtransportfordon står för i praktiken alla? Det finns få saker som gör mig så förbannad som när man kollektivt undviker en kritisk diskussion. Att kritisera massbilismen tycks i en bilists öron låta som ett angrepp, för jag kan inte minnas ett tillfälle då jag har fått medhåll. Den egna skulden verkar vara svår att hantera.

När jag till slut nådde det lilla samhället Bunn, som ligger vid sjön med samma namn, blev det glesare mellan bilarna, och odlingsmarken försvann till förmån för tjock skog. Jag hade cyklat i drygt tre mil, men då jag visste att jag efter Jönköping hade minst sju mil kvar ville jag helst försöka avverka minst hälften av återstoden, för att kunna få en relativt kort sistasträcka. En bit efter Bunn korsade jag gränsen kommungränsen mellan Jönköping och Aneby. Benen var ganska trötta efter alla backar, så jag fick slita lite innan jag nådde Vireda, som är en kyrka och en samling hus snarare än ett samhälle (wikipedia lärde mig precis att Vireda är en "småort", enligt SCB). Jag åt lite mat och bad en lokalbo om påfyllning av en vattenflaska. Jag hade en ganska lång bit haft helt slut på vatten och hade börjat känna mig uttorkad. Jag hade då, ett par mil efter Jönköping, gjort av med tre cykelflaskor (á 6 dl) och en trekkingflaska (á 10 dl). Totalt drack jag drygt tre liter vatten under turen.