delsträcka: Ulricehamn - Mullsjö (35,5 km)

Anledningen till att jag stannade vid Ulricehamns station var att jag var osäker på den väg som nu låg framför mig. Jag tänkte att turistbyrån kunde bistå med mer information. Killen (Varför har man alltid så ung turistbyråpersonal under somrarna? I Borås stod en tafatt ung tjej och saknade svar på i stort sett allt.) bakom disken visste dessvärre inte mycket mer än jag fått reda på genom kommuners hemsidor och cykelorganisationer. En sak han dock kunde nämna var att man inom banvallsprojektet åtminstone har haft planer på att utöka leden till Jönköping. Tydligen har bönderna som äger marken kring banvallen under åren slitit alltför mycket på den för att det ska vara möjligt att bygga leden till den kostnad som politikerna kan acceptera. Det var väldigt tråkigt att höra. Jag hoppas att de ändrar sig.

vänster: Ulricehamns turistbyrå; mitten: typisk väg mellan Ulricehamn och Hössna; höger: kulturlandskap i närheten av Hössna

I brist på vägar som följer nära väg 40 valde jag att sikta på Mullsjö, för att därefter trampa vidare österut, och slutligen söderut ner från Bankeryd, mot Jönköping. Västgötaleden har sin sträckning genom Ulricehamn och österut, men den ungefärliga rutt jag fann på internet är på tok för kringelikrokig. Jag anar att svenska cykelsällskapet har valt den av turistskäl. Jag ville givetvis cykla så rakt mot Jönköping som möjligt, och vilken bättre väg att välja än Jönköpingsvägen? Turistbyråkillen fann inga andra invändningar än att det handlar om en ordentligt uppförsbacke, så Jönköpingsvägen fick det bli. Jag tackade för mig, och gav mig av, med en stärkande quinoa- och tofusallad på magen.

Efter vilan kändes Jönköpingsvägen inte särskilt tung, men när jag i efterhand synade topografin på Garmin Connect blev jag minst sagt förvånad. Över inte mer än ca 5 km tog jag mig upp från ungefär 170 till 320 meter över havet. Jag korsade alltså väg 40, och fortsatte in på småvägar, med riktning mot i första hand Mullsjö. Vägarna var snarlika under egentligen hela sträckan. 70-vägar som slingrar sig fram mellan mindre samhällen, åkerlandskap och skogar. Under några km var det dock grusväg. Det första samhälle jag nådde var lilla Hössna, som jag förälskade mig smått i. Om man bortser från de förslavade djuren i hagarna skänkte trakten mig ett härligt lugn. Min reaktion var avlägsen den ständigt återkommande irritation jag känner i den depraverade storstadsmiljön. Om man vill bli mer specifik är det nog möjligt att att relatera min tillfredsställelse till den relativa frånvaron av bilar.

Efter drygt halva sträckan hände det att jag började fundera på det här med hastighetsgränser. Många av småvägarna på landsbygden är i regel väldigt smala, har ofta kraftiga kurvor och mycket skymmande vegetation. Trots det envisas Vägverket med att sätta 70 km/h och ibland till och med 80. Under hela den här resan var det nog just hastighetsgränserna som gjorde mig mest upprörd. Jag kan förstå att bilister lätt kan argumentera för varför just de ska förtjäna att få köra så fort; "jag är en duktig förare" och så vidare. Men alla måste få köra så fort, även urdåliga förare, och vid en frontalkrock är din egen hastighet i högsta grad avgörande om du ska överleva eller inte. Man blundar alldeles uppenbart för den ökade risk man utsätter både sig själv och omgivningen för.

Fundering: det är nog rimligt att anta att man vanligtvis inte kör längre än 20 km på sådana här vägar. Tiden det tar att köra så långt i 50 respektive 70 km/h blir då 24 respektive 17 minuter. Är de där 7 minuterna verkligen så värdefulla att vi gladeligen riskerar vårt eget och andras liv för dem?

Vägar som enligt mig har på tok för hög hastighetsgräns (70 km/h).

När jag närmade mig Mullsjö och mötte väg 185, som löper mellan Mullsjö och Bottnaryd, dök det upp en fin nyanlagd cykelbana. Kort därefter dök två cykelledsmarkeringar upp; Västgötaledens röda och Runt Vätterns blå. Det passade mig alldeles utmärkt, eftersom jag hade ganska dålig koll på de här trakternas cykelvägar. Med Runt Vättern-markeringarna skulle jag kunna ta mig till Jönköping utan större huvudbry. Jag stannade strax efter att den nyvunna tryggheten hade infunnit sig, vid Mullsjö camping.