delsträcka: Borås - Ulricehamn (44,7 km)

Vägen från Bollebygd var relativt cykelovänlig men gick alltså snabbt att avverka. Medan jag låg på den där parkbänken i Borås och såg molnen blåsa förbi ovanför var jag inte bara upprymd efter att utan större problem ha lagt de första 65 km bakom mig eller att ha 20 extra minuter tillgodo. Framför mig hade jag nu att se fram emot en omtalad banvallsled till Ulricehamn. I en publikation från Vägverket (2004) kan man läsa mer om banvallslederna i kommunen. Jag är osäker på vad som har hänt efter denna skrift, men tydligt är att Ulricehamn är en ljuspunkt i västsvensk cykelkultur, även om jag hittills upplevt att banvallslederna främst används av turister. Generellt sätt kan jag också tycka att svenska cykelsällskapets initiativ till cykelleder haft ett aningen för stort fokus på turism. För att på riktigt främja cyklandet behöver vi föra in cykeln som ett naturligt inslag i vardagen, till och från arbete, skola, butiker och nöje. Breda, väl underhållna cykelvägar, förlagda en bra bit från närmsta bilväg, är ett måste för att en bred massa ska känna sig trygg nog att välja cykeln framför bilen.

Bilderna ovan är tagna på banvallsleden nära Gånghester, där leden börjar. Så här ser sträckan ut egentligen hela vägen in till Ulricehamn. Den är helt avskild från bilvägar, vid ett mindre antal ställen korsar den dock bilvägar, men man lider aldrig av buller eller avgaser. Asfalten är mestadels väldigt slät, men efter ett par mil är den tidvis räfflig (har man inte tagit bort resterna av järnvägen?) och ibland dyker det upp djupa hål. De här problemen är dock ganska sällsynta. På det stora hela är det en fröjd att cykla här, framför allt då man aldrig fruktar för sitt liv.

Ibland är vägen verkligen spikrak, som den högra bilden illustrerar. Den enda kritik man kan ha mot leden, förutom tidvis dålig asfaltskvalitet, är att den efter ett tag kan kännas monoton. När jag i efterhand försökte minnas hur olika delar av leden skiljer sig åt kan jag inte minnas exakt var på sträckan som det såg ut på ett visst sätt. När jag cyklade tillbaka hade jag nästan alltid fel i mina prognoser om vad som skulle dyka upp härnäst. Denna felaktiga förväntan handlade nog mycket om att jag uppehöll mig överdrivet mycket vid hur fort jag tog mig fram, samtidigt som vägen var så homogen att jag inte gavs några goda referenspunkter. Jag skulle gärna göra om resan nästa år, men då räkna med en halverad hastighet. Då skulle jag vilja göra en mer ordentlig redogörelse av kvalitet och upplevelse, och fotografera betydligt mer.

Trots att jag cyklade på en lördag förmiddag var det väldigt glest mellan cyklisterna. Även på tillbakavägen, på en onsdag eftermiddag, var det sparsamt med sällskap. Leden används inte heller bara av cyklister. Hundrastare fanns det gott om, och jag mötte även rullskidsåkare, löpare och vanliga fotgängare (somliga med barnvagn).

Väl i Ulricehamn cyklade jag längs med sjön Åsunden ner till turistbyrån vid stationen, där jag åt min lunchlåda och vilade.